Jag slutar aldrig förvånas över hur grym och vidrig människan är. När jag läste om angorakaninerna här så var det inte långt till tårarna asså. Jag blir så jävla arg och ledsen över hur folk beter sig mot djur och varandra så det är svårt att veta vad man ska ta sig till. Bra iallafall att detta har kommit upp till ytan och att åtminstone fyra av de svenska kedjorna tar ställning. Men synd att detta snart kommer glömmas bort och att Kina aldrig kommer bry sig om varken människor eller djur så länge det finns pengar att tjäna. Skitvärld.

/M

 

www.linalicious.bloggplatsen.se

28 november 2013 15:27

Jag började gråta som fan. Helt förstörd. Skakade och fick spy-känslor. Mådde bokstavligen illa. Som du skriver, så länge det finns pengar att tjäna så bryr sig inte skit-människor om djuren. Tyvärr. Håller med om att det är en skitvärld.
Fin blogg har du också, verkligen!

mittordminkropp

28 november 2013 16:28

Man undrar ju vad man kan göra, förutom att bojkotta företag som man VET stödjer djurplågeri. Tyvärr så verkar dem flesta inte vilja veta själva varifrån deras råvaror kommer eller hur de är framtagna och då är det ju jättesvårt att veta vilka företag man kan lita på :S Vilken soppa alltså! Man får väl prata om det, det enda man kan göra som den lilla människan :) Tack för uppmuntran.

 

Anna

20 mars 2014 14:40

USCH!!!
Jag mår illa, mådde redan illa när jag såg klippet på grisarna. Har aldrig köpt något utav äkta päls eller skinn, det är vidrigt!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Så var jag här igen. Rastlöst vridande, snurrande, åmande, runt runt i sängen. Ilsket stirrande på de rostiga rören i taket, frenetiskt ryckande i det provisoriskt upphängda lakanet som skulle skydda mig från den förbannade solen som aldrig ...

  Orkar inte längre röra mig. Inte skriva, inte träffas. Bara tänka. Har blivit en maskin och som en maskin går jag till jobbet, ler som jag har lärt och går hem. Äter, sover, vaknar. Upprepar. Liksom ett handikappat barn sitter jag i mitten av l...

  Foto: Stan Honda      Sedan jag lämnade Longyearbyen den 15:e december så har jag upphört existera. Skulle man kunna tro, när man läser min blogg. Men det stämmer inte. Jag existerar, lever, ångar och pulserar, mer än någonsin. Jag har bara...

                "Bam! Bam! Bam! Dunk! Dunk! Smock!" vaknar halv fem på morgonen och vet inte om jag ens sovit. Någon jävla tjomme står och rycker i vår rumsdörr medan tre andra går berserk i trapphuset och en femte retarderad står och gapar i...

Nu ligger vi äntligen i vår rökstinkande säng på ett halvsunkigt hotell i Amsterdam. Resan hit gick bra,trots Malins och toves oslagbara mitchmatch. Två yra hönor som älskar att prata politik och dricka kaffe när vi egentligen borde stå och köa vid g...