Åh, jag har äntligen kommit på vad jag vill utbilda mig till och aldrig har det känts så starkt som nu! :)

Sedan jag var liten har jag velat bli typ en miljard olika saker, bland annat kriminalkommissarie, tatuerare, flygvärdinna, konstnär, journalist, trädgårdsmästare, författare, hundcoach, make up artist, wiccansk översteprästinna... Ja, listan kan göras lång. Men nu har jag äntligen börjat tänka i rätt spår tror jag. Jag har funderat kring det till och från under en längre period, men det var först förra veckan som poletten trillade ned ordentligt.

Jag hade bokat tid hos veterinären för en av kaninerna hemma som haft någon slags svullnad under en tid. Sagt och gjort. Jag var fem minuter i tid, blev hänvisad till undersökningsrummet där jag satt och väntade med mitt darrande och tandhackande nervvrak till husdjur i cirka en kvart innan veterinären äntligen kom in. Hon sa "hej", kände lite på det stackars djuret, konstaterade att det inte fanns något att göra än avvakta, hänvisade mig till kassan utanför och sa "hejdå". Hela förloppet från det att veterinären knackade på dörren till dess att hon stängde den om sig tog tio minuter och kostade mig FEM HUNDRA SPÄNN. FEM HUNDRA SPÄÄNN! Förbannad slängde jag in kaninen i bilen, gasade hemåt och svor att aldrig mer gå till veterinären även om min lilla kompis så skulle vara döende.

Men när jag väl kom hem och fick fundera en liten stund så började ett ljus sakta gå upp för mig. Jag ställde mig framför spegeln och liksom en sinnessjuk började jag föra konversation med mig själv:

Spegelbild:   Att det är SVINDYRT att gå till veterinären betyder att yrkeskvinnan/mannen lär tjäna jäkligt bra med pengar. Och vad är pengar?

Jag:   Makt!!

Spegelbild:   Varför tjänar veterinären så mycket pengar?

Jag:   För att hen gått en svinlång och dyr utbildning och har mycket ansvar.

Spegelbild:    Vad innebär det?

Jag:   Inflytande hos dom som INTE har gått samma svinlånga, dyra utbildning, dvs typ hela Sverige.

Spegelbild:   Och vad innebär DET?

Jag:   Att hen kan påverka samhället bara genom att tala i egenskap av välavlönad veterinär, till skillnad från vanliga dödliga som ingen lyssnar på.

Spegelbild: Duktig flicka. Förresten, du har något grönt mellan tänderna.

Och då insåg jag att det är veterinär jag ska bli! Men det är en lång väg att gå och inte ens säkert att man kommer in, men livet kan ju inte alltid vara en dans på rosor. Jag skrev en liten plus/minus-lista för att skingra tankarna.

Minus

- Jag kommer behöva läsa i 6.5 år eftersom att jag måste kompensera mitt dåliga gymnasieval med att göra ett natur-tekniskt basår innan jag ens kan söka till utbildningen.

- Jag kommer få stå ut med oändligt många korkade djurägare.

- Jag kommer få bevittna väldigt mycket elände som troligtvis avtrubbar den empatiska sidan av mig. Detta skulle iochförsig vara ganska skönt.

- Skyhöga studieskulder.

- Fula arbetskläder.

Plus

- Som jag sa till spegeln; inflytande! Är man högutbildad och tjänar feta pengar så lyssnar folk på en. Jag kommer kunna påverka allt från privata husdjursägare till storbönder och den samhälleliga djurskyddsdebatten. Fler veterinärer borde ställa sig på djurens sida i det offentliga rummet.

- Har man pengar så kan man även påverka på andra sätt än med statusen som följer automatiskt. Men kan använda pengarna i välgörande projekt och sponsra andra som kämpar för ett bättre samhälle. Dessutom kan man inte längre skylla sitt val av Dole-bananer framför fairtrade på kass ekonomi, man har faktiskt mer än råd att stödja rätt företag.

- Är man utbildad veterinär så finns det så många olika områden att jobba inom. På klinik kommer jag ta hand om smådjur och rådgiva ägare, som volontär kan jag hjälpa till att strida mot illegal jakt på utrotningshotade djur, som djurskyddsinspektör kan jag sätta dit bönder och pälsfarmare som inte sköter sina djur och även påverka politiker att ändra lagstiftningen på området. I det privata kommer jag även kunna hjälpa djurägare i min närhet att ta hand om sina djur på ett bra sätt.

Jag känner mig pepp som bara den, har framtiden i min hand och så snart jag kommer tillbaka från Svalbard ska jag ta tag i studierna. Får väl börja med ett sugigt basår med alla mina hat-ämnen, men det är bara att köra på. Och sen ska jag börja rädda världen.

/M

 

Lovis

28 november 2013 20:52

Åh Malin! Så himla bra! För vet du, jag har funderat på det där med veterinärer ett tag, om de flesta är vegetarianer, eller ej. Det finns säkert många som är det, men sen insåg jag att många även jobbar inom djurindustrin. Jag tror det är så att företagen måste ha en verksam veterinär för att få vara igång, och då måste de ju "sälja" sig till den hemska branschen. Det behövs VERKLIGEN folk som du då, som markerar och förändrar mm ! Jag hejar på dig, pepp pepp:) Kram /Lovis

mittordminkropp

29 november 2013 11:38

Hello Lovis tack för peppen :D

Ja, eftersom det fortfarande bedrivs produktion där djur far åt helvete illa utan att någon bryr sig så måste ju många veterinärer se mellan fingrarna när de är ute och inspekterar, förlöser kalvar, inseminerar grisar och allt vad dom håller på med. Tyvärr beror nog det på att många utbildar sig för att tjäna pengar och inte för att dom vill förändra samhället. Och pengar finns ju sällan att hämta i kampen för en bättre värld.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Så var jag här igen. Rastlöst vridande, snurrande, åmande, runt runt i sängen. Ilsket stirrande på de rostiga rören i taket, frenetiskt ryckande i det provisoriskt upphängda lakanet som skulle skydda mig från den förbannade solen som aldrig ...

  Orkar inte längre röra mig. Inte skriva, inte träffas. Bara tänka. Har blivit en maskin och som en maskin går jag till jobbet, ler som jag har lärt och går hem. Äter, sover, vaknar. Upprepar. Liksom ett handikappat barn sitter jag i mitten av l...

  Foto: Stan Honda      Sedan jag lämnade Longyearbyen den 15:e december så har jag upphört existera. Skulle man kunna tro, när man läser min blogg. Men det stämmer inte. Jag existerar, lever, ångar och pulserar, mer än någonsin. Jag har bara...

                "Bam! Bam! Bam! Dunk! Dunk! Smock!" vaknar halv fem på morgonen och vet inte om jag ens sovit. Någon jävla tjomme står och rycker i vår rumsdörr medan tre andra går berserk i trapphuset och en femte retarderad står och gapar i...

Nu ligger vi äntligen i vår rökstinkande säng på ett halvsunkigt hotell i Amsterdam. Resan hit gick bra,trots Malins och toves oslagbara mitchmatch. Två yra hönor som älskar att prata politik och dricka kaffe när vi egentligen borde stå och köa vid g...