I september 1995 samlades världens maktelit på lyxhotellet The Fairmont i San Fransisco. De kallade sig Den nya globala hjärntrusten. Femhundra tongivande politiker, företagsledare, nationalekonomer, finansmän, vetenskapsmän och mediemoguler från världens alla kontinenter. Målet var att staka ut vägen för nästa århundrade- "på väg mot en ny civilisation".

Det diskuterade global ekonomi, tillväxt, avregleringar och rationaliseringar. Hur konsumtionshjulen ska hållas i rullning. Flera idéer kom upp. Genom den rörliga bildens makt kunde man förena mänskligheten i en gemensam dröm om tillvaron. Skapa ett globalt livsstilsideal. Dagens satelliter kunde överösa jorden med likformiga förebilder och behovsdrömmar. Miljarder människor skulle samlas runt tv-skärmarna och näras av samma begär.

Världen blir en. Förenad i längtan efter samma varor.

Så till nästa problem. Hur skulle företagen öka sin vinst? Att kräva dem på socialt engagemang ansågs orimligt med tanke på den globala konkurrensen. I den frågan rådde enighet. Därefter sammanfattades framtiden i ett sifferpar- tjugo till åttio. Bara tjugo procent av den arbetsföra befolkningen skulle behövas under det kommande århundradet. Det räcker för att hålla igång världsekonomin. Var de befinner sig är likgiltigt, företagen söker sig dit som arbetskraften är som billigast. På så vi ska ingen känna sig säker på att få behålla sitt jobb, arbetstagarna hålls fogliga och fackliga organisationer kommer att förlora sin makt.

Ett litet problem var ju visserligen vad man gör med de åttio procent som blir sysslolösa. Hur ska man hålla dem lugna, och hur får man mänskligheten att acceptera orättvisorna? En amerikansk säkerhetspolitisk rådgivare fann på råd. Under mötet myntades begreppet "tittytainment". Titt för ett mjölkgivande kvinnobröst och tainment för underhålning. Han menade att om bara den stora massan (pöbeln som den ofta benäms under mötet) fick tillräckligt med mat för att överleva kunde den hållas foglig genom bedövande underhållning. Om den engageras av meningslösa tv-program, dränks i styrda behovsdrömmar och blir serverad snuttifierad information blir den okunnig om de större sammanhangen. Det kritiska tänkandet uteblir. Ingen kommer att protestera för ingen förstår vad man ska protestera emot. Folk kommer att ha fullt upp med sitt eget och ingen kommer att organisera sig.

Bingo! Den samlade världsmakten resonerade sakligt om fördelarna i denna fördumningsprocess och enades om att tanken var god.
   
Och här sitter jag, snart tjugo år efter den konferensen. Manipulerad in i benmärgen. Den ekonomiska krisen är här och medan företagen flyttar till låglöneländer fortsätter vi jaga låga priser samtidigt som vi förbannar den stigande arbetslösheten. Planeten kippar efter andan medan vi röstar bort deltagare ur tv-program. Varken jag eller någon
jag känner diskuterar någonsin politik. Knappt värderingar heller. Orättvisor engagerar oss inte, så länge de inte drabbar oss själva eller våra barn förstås, då jädrar blir det liv i luckan. Klimathotet kan komma upp någon gång, men de flesta har tappat intresset. Vi hyser en häpnadsväckande likgiltighet inför omvärlden. Vi pratar hellre om matrecept, inredningsdetaljer, spännande resmål och saker vi köpt eller vill köpa. Ibland berättar vi om hur vi själva mår, ältar våra relationer. På kvällarna serveras vi nonsens och underhållningsvåld, och med jämna mellanrum en dos reklam som håller oss medvetna om våra brister. Nöjda kan vi aldrig bli. Våra psyken har blivit förgiftade. Besatta av våra egna liv hastar vi vidare med en rastlöshet som bara kan uppstå när någonting fattas. En gnagande känsla av att något är fel.

Vi kan bara inte sätta fingret på vad.

Jag häpnar över hur väl Den globala hjärntrusten lyckades. Vi har förvandlat oss till lydiga kugghjul. Tillsammans smörjer vi ett maskineri som skulle haverera om för många faktiskt tänkte efter. Men vi är ett omättligt monster. Precis som vi själva vill det alltid ha mer. På så vis är vi alla medspelare och därmed medskyldiga.

Jag vill inte vara det längre.


Ur Fjärilseffekten av Karin Alvtegen

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Så var jag här igen. Rastlöst vridande, snurrande, åmande, runt runt i sängen. Ilsket stirrande på de rostiga rören i taket, frenetiskt ryckande i det provisoriskt upphängda lakanet som skulle skydda mig från den förbannade solen som aldrig ...

  Orkar inte längre röra mig. Inte skriva, inte träffas. Bara tänka. Har blivit en maskin och som en maskin går jag till jobbet, ler som jag har lärt och går hem. Äter, sover, vaknar. Upprepar. Liksom ett handikappat barn sitter jag i mitten av l...

  Foto: Stan Honda      Sedan jag lämnade Longyearbyen den 15:e december så har jag upphört existera. Skulle man kunna tro, när man läser min blogg. Men det stämmer inte. Jag existerar, lever, ångar och pulserar, mer än någonsin. Jag har bara...

                "Bam! Bam! Bam! Dunk! Dunk! Smock!" vaknar halv fem på morgonen och vet inte om jag ens sovit. Någon jävla tjomme står och rycker i vår rumsdörr medan tre andra går berserk i trapphuset och en femte retarderad står och gapar i...

Nu ligger vi äntligen i vår rökstinkande säng på ett halvsunkigt hotell i Amsterdam. Resan hit gick bra,trots Malins och toves oslagbara mitchmatch. Två yra hönor som älskar att prata politik och dricka kaffe när vi egentligen borde stå och köa vid g...