Jag hade egentligen inte tänkt att jag skulle skriva trista "jag-har-gjort-idag-anekdoter" på denna blogg, men ikväll kan jag inte låta bli. Anledningen till detta är att jag idag har vidgat mina vyer något otroligt. Jag har upplevt något jag aldrig trott att jag, JAG skulle få uppleva i detta liv. Jag har nämligen blivit av med min Ullared-oskuld!

Jag har varit inne i Gekås shoppingcenter och dessutom gick det förvånansvärt bra! Jag överlevde, fick inte panikattack eller blev förbannad. Mina förväntningar på Ullared har alltid varit ett hysteriskt konsumtionsinferno, fullsmockat med feta svenssons med shoppingvagnar stora som traktorer och så vidare. Allt detta stämde iochförsig ganska bra, förutom att jag faktiskt tyckte att det var helt okej, nästan lite roligt.

Dock märkte jag verkligen vilken påverkan billiga priser har på den mänskliga hjärnan. Jag gick in med inställningen att jag kanske skulle ha en grej, det slutade med att jag handlade för 1600 kr, saker som jag kom på att jag "behövde". Jag som trodde att jag var hyfsat bra på att genomskåda och motstå företagens tricks och knep för att få mig att handla massa skit som jag inte behöver, men Ullared har fan knäckt mig! Det är nästan att jag skäms att berätta om det, men känner ändå att bloggen får agera min bikt idag.

"Käre, gode bloggen som är på internet. Förlåt mina synder och ha överseende med min mänskliga dumhet. Jag lovar att jag kommer göra om det igen."

/M

Oops! Jag glömde visst borsta håret. Idag igen! ;-(

Om det är något som ofta väcker blandade känslor hos folk, och inte minst hos mig själv, så är det mitt hår. Ofta kommer det fram människor till mig på stan eller i andra sammanhang och berömmer mina dreads, samtidigt som jag är helt övertygad om att det finns många, kanske främst i den äldre generationen som tycker att det är förskräckligt. Jag själv tycker oftast att det är jävligt fint och framför allt är det praktiskt och bekvämt också (med vissa undantag som jag återkommer till). Dessa "tussar" som farmor kallar dem väcker även mycket funderingar och fördomar hos folk, så när nyfikna personer ställer frågor angående min hygien och andra saker så måste jag anstränga mig för att inte purkna efter att ha fått samma fråga tre gånger på samma dag, för det är ju trots allt det enda sättet att slå hål på fördomarna; att förklara. Just av denna anledningen så tänkte jag här på bloggen besvara några av de vanligaste frågorna som jag får angående mina dreads och hoppas på att era frågetecken ska skingras lite. Så ni stackars människospillror som ligger och vrider er i ovisshet om nätterna; läs nu mina svar och få sedan frid.

1. Varför "skaffade" du dreads?

Svar: Därför att jag tröttnade på allt slit som det innebär att ha vanligt, sönderfärgat, lockigt hår.

2. Hur gjorde du dem?

Svar: När jag bodde på folkis i värmlandsskogen så isolerade jag mig på mitt rum i tre dagar och gjorde dem. Jag har endast använt kam och virknål och förlängt med löshår. Sedan har jag bättrat på och donat efter hand, men närmare bskrivning kan jag göra en annan gång.

3. Hur tvättar du det?

Svar: I början så tvättade jag håret med schampoo, vilket var fruktansvärt meckigt eftersom att schampoot suger sin i dreadsen och blir i princip omöjligt att tvätta ur. Så nu duschar jag det som vanligt, ungefär en gång varannan vecka, fast utan schampoo. Då gör jag endast så, att jag masserar hårbotten med fingrarna, rullar dredsen mellan händerna under rinnande vatten. Detta tar så klart längre tid än om jag hade haft "vanligt" hår, men eftersom det nu inte behövs göras lika ofta som innan, så tycker jag inte det är någon big deal.

4. Börjar det inte mögla?

Svar: Det KAN så klart börja mögla, precis som om man lämnar en blött tvätt i maskinen i en vecka. Dvs, om håret aldrig hinner torka ordentligt för att man till exempel tvättar det för ofta eller alltid sover med blött hår. Då kan det börja mögla och lukta, men nej, det har aldrig hänt mig. 

5. Tar det inte lång tid att torka?

Svar: Jo, det gör det och därav en till anledning att inte blöta ner det i tid och otid. Jag väljer mina tvätta-håret-dagar då jag inte behöver göra särskilt mycket under dagen, eftersom det tar ungefär ett dygn att få det helt torrt, beroende på väder, hur mycket jag orkar föna och torka. Det går åt några handdukar.

6. Vad händer om du ångrar dig?

Svar: Det är ett problem som jag undviker att tänka på nu, men som när det blir aktuellt, knappast kan vara värre än att ångra en tatuering. Den dagen jag vill ändra frisyr av någon anledning kommer jag klippa av dreadsen och bli korthårig. Troligvis blir det någon helt fanastiskt supercool frisyr och inte alls något stort problem.

7. Har det blivit svårare att få jobb när du har dreads?

Svar: Det har jag verkligen inte märkt något av. Med tanke på att jag hade knallrött hår och ring i näsan på mitt första caféjobb så tror jag att de flesta människor inte bryr sig så mycket så länge man har andra kvaliteter som väger upp och inte ser ofräsch ut. Sedan jag gjorde mina dreads har jag jobbat både på restaurang, café och på krogen och ingen har någonsin haft några invändningar. Men om jag mot all förmodan plötsligt skulle få en brinnande längtan efter att jobba på bank, eller något annat tjusigt jobb där jag misstänker att man inte vill ha mina tovor, så får jag ta det då. Vill man inte ha mig så är det trots allt den personens förlust och inte min. :D

Nu kommer jag inte på något mer som man brukar fråga mig, men om någon funderar över något så är det som sagt bara att fråga på!

/M

Att våldsbrotten skulle ha minskat de senaste åren förvånar nog de flesta. Folk är räddare nu än förr, tycker att det känns läskigare att vistas utomhus på kvällar och helger och hur många gånger hör man inte från pensionärer att det var bättre när de var unga? Så hur kommer det sig att GP idag kan skriva att våldsbrotten har MINSKAT?

Jag tror att ekvationen egentligen är ganska simpel. De senaste generationerna, inte minst min egen, har blivit helt socialt försummade för att vi är uppvuxna med för mycket trygghet runt omkring oss. Vi har alltid fått lära oss att inte göra si och inte så och inte det och det för att det kan vara farligt, samtidigt som vi blir söndermatade med hemskheter och uppmaningar från media. Lägligt nog är vi dessutom uppvuxna med datorspel, tv-spel och alla sociala medier som har inneburit att vi inte behöver hänga på stan hela dagarna och nätterna för att ha folk att umgås med.

Detta medför att vi stannar hemma mer och är endast ute på stan lördagar mellan 00:00 och 03:00, då vi är på krogen. Sedan tar vi oss hem snabbt som ögat med taxi för att inte riskera att bli överfallna på gatan. De som är extra paranoida och har extra snälla föräldrar blir hämtade med bil istället för att inte bli våldtagna och rånade av taxichauffören. Dessa undvika-alla-potentiella-faror-beteenden resulterar i att gatorna i princip blir folktomma och därmed ökar riskerna för de stackare som alltid måste gå hem själva på nätterna, eftersom att det inte finns andra människor ute som kan se och höra vad som händer.

Detta är ju något som är väldigt svårt för oss att själva ändra på eftersom att tryggheten och bortskämdheten är en så stor del av våra identiteter. Det är svårt kombinerat med överlevnadsinstinkten att plötsligt gå ut och börja ta till synes onödiga risker bara för att. Låt oss därför istället tänka på detta nu när vi 90-talister börjar föda våra egna barn, att vi gör dem faktiskt en otjänst om vi daddar med och skrämmer dem för mycket. Jag vill att mina barn ska växa upp i ett samhälle där folk är ute och träffas, känner solidaritet och hjälper varandra. Inte så som det är nu när alla är livrädda för allt och misstänksamma mot alla. Men det lär nog förbli blott en dröm...

/M

"Våghalsiga skridskoåkare i nyfrusna skärgårdsvikar. Snöklädda björkar längs Skaraborgsvägens allé. På torget strosar frusna polismän omkring, slöa och mätta efter julens ledighet, och väntar på avlösning. Kyliga vinterbrisar drar in från Gästhamnen och smeker a-lagarnas spritkyssta kinder. I sina egna barr på farstubroarna, ligger förvissnade granlik och kvider i kapp på tjugondag knut. 

      Det är en liten stad att bo i. Men inte för liten. Här finns Maxi och Lindex, Inter Sport och Hemtex. Här finns Ejes konditori och parfymeri och ålderdomshem och gymnasium och skomakeri. Här jobbar man på dagen och man sover på natten. På vardagar händer ingenting och på fredagar dricker man öl på stadens enda pub. Här är man tvåbarnsmamma och lönetagare och smågrinig och pensionssparare och hemmavan och trevlig, och man är alltid likadan. Och den som inte är det är det oftast något fel på.

      Och granarna slängs ut på tjugondag knut."

/M

I söndags var jag och såg utställningen "Vi är Romer" i Göteborg. Det var fantastiskt bra! Gav mycket ny kunskap, suddade ut och rättade många felaktiga "fakta" jag vuxit upp med och skänkte en helt ny förståelse. Plötsligt förstod jag att jag aldrig vetat nånting om romer. Jag är otroligt glad att jag gick och såg den utställningen och tycker att alla som har möjlighet borde gå och se den. Passa på nu när dessa människor för första gången får tala ut här i Sverige!

/M

Igår läste jag i DN om ett hundslakteri i Kina som nu stängt på grund av en djurrättsaktivistgrupp fört dess vansinniga aktiviteter till dagsljuset. När sådana saker uppdagas blir folk oftast bara upprörda, men jag tycker att man borde passa på att bereda plats för lite eftertanke och kanske en kort självanalys.

När våra favoritdjur, hundarna och katterna far illa blir ofta väldigt många männsikor arga och ledsna. Precis som vi såg när kattmördaren i Högsbo härjade i vintras, så blev folk helt vansinniga. Man engagerade sig, gick ihop tillsammans, demonstrerade och frågade "varför är det ingen som gör något?" Sedan gick nog majoriteten av folket hem och stekte köttbullar som de sedan tröståt med lingonsylt.

Att en del kineser äter hundar och katter tycker de flesta är helt sjukt. Vem har mage att äta sina kompisar liksom? Men många människor som säger detta har inga problem med att gå till butiken och köpa sig en ny jacka med en mysig pälskrage på för flera tusen spänn. Vems kompis man dödat då?

Jag tycker inte det är konstigare att äta hund och katt än något annat av alla djur som folk äter över hela världen och i grunden är jag nog inte emot att äta något kött alls. Det jag ÄR emot är det sätt som man behandlar djuren idag innan de blir till köttbitarna i frysdisken. Det är själva industrin jag tycker är så sjukt vidrig, att levande varelser "produceras", att man gör vad som helst för att djuren ska bli så stora och vinstgivande på så kort levnadstid som möjligt. Det finns ingen själ i det vi stoppar i oss längre. Det mesta är bara överprocessad, billig skit som pulserar av lidande och girighet.

Ofta tänker jag att det var bättre förr, långt innan jag levde. På den tiden då var och en hade sin ko eller sina höns som gick ute i grönskan och levde som djur bör innan de tillslut blev slaktade för att familjen i stugan skulle kunna överleva vintern. Att en kines ibland stoppade i sig någon herrelös hund när hungern tröt var ju inte heller något konstigt, snarare bra. Jag saknar tiden då jag inte levde, när allting fortfarande hade betydelse och var en del i det stora kretsloppet.

Nu har människan klivit ut ur det naturliga kretsloppet. Vi står vid sidan av och ser på, kliar oss i våra huvuden och funderar över varför allt håller på att gå åt skogen. Vi tar av jorden minst hundra gånger mer än vad vi ger tillbaka och vi har totalt slutat se det heliga i någonting. Allt för den moderna människan är bara pengar och vinst, världens alla vackra tillgångar har helt förlorat någon annan betydelse än utfyllnad i de rikaste männens plånböcker.

Jag har blivit så sjukt trött på detta, så därför försöker jag verkligen tänka på vad jag handlar i affären, vem jag vill sponsra med mina pengar och vem jag inte vill ska ha ett jota. Det är inte enkelt, när man står där i slutet av månaden och kan välja euroshoppers dret för tre spänn framför ett kravekologiskt eller fairtrade för det tre- eller fyrdubbla. så är det lätt att tänka "äsch, nu är jag ju så pank så Euroshopper får duga den här gången. Då har jag ju råd till en chipspåse också." Det viktigaste tror jag i slutändan inte är att alltid göra "rätt", utan att erkänna för sig själv att man inte kan göra ALLT jämt. Men bara genom att försöka så mycket man kan, vara vaken, intresserad och prata med andra om konsumtion så kan vi "vanliga" människor påverka mer än vad vi tror. Vi styr industrin med våra pengar, så enkelt är det. Och vi kan välja, precis som kineserna, vad vi vill äta till middag.

/M

Det är du och jag Kirsten. Du och jag det.

När jag var liten hade jag inte perfekta tänder. Dom lutade lite inåt och de övre framtänderna försökte liksom gömma sig lite bakom hörntänderna. Jag såg nog ut lite som Kirsten Dunst om jag inte minns fel. Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin hade några problem med mina lite skeva tänder, vilket jag kanske borde haft då en massa andra kroppskomplex inträdde ganska tidigt i mitt liv. När jag var tio inträdde dock en annan kraft som har kommit att påverka en stor del av min uppväxt och därmed mitt liv, nämligen tandregleringen.

Tandregleringen talade om för mig att jag inte hade perfekta tänder, vilket skulle kunna medföra problem senare i mitt liv. Och problem vill man ju inte ha, så jag lät dom göra vad som krävdes för att förebygga alla eventuella framtida otrevligheter. De började med att sätta in en metallkonstruktion i min gom, fastmonterad med stålringar runt de innersta tänderna i överkäken. Jag minns att jag var livrädd den gången, jag grinade så mycket att vi fick gå och komma tillbaka när jag lugnat ner mig. Den tandställningen hade jag sedan i kanske ett år, tills tanterna insåg att det inte hade hjälpt ett skit och började då smida nya planer för att kunna tygla mina vildar till tänder.

Lagom tills jag skulle börja högstadiet fick jag räls både uppe och nere. Det gjorde fruktansvärt ont innan munnen vant sig vid de ständigt skavande stålfästena och jag skämdes så mycket att jag aldrig skrattade med hela munnen, utan snörpte åt läpparna runt tänderna eller höll upp handen när jag talade. I två och ett halvt år gick jag runt och såg ut som en köttätande växt så fort jag öppnade käften, så den dagen jag blev av med tågrälsen minns jag som en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. När jag cyklade hem från tandläkaren, med svullet tandkött och spräckta mungipor var första gången på över tre år som jag skrattat med hela ansiktet.

Den dagen, i åttonde klass blev jag av med rälsen, men för att hålla fast mina nyperfekta tänder på plats, lät man sätta fast en ståltråd på insidan av respektive tandrad. Dessa har jag nu haft i sju år, fram tills nu i veckan då en av trådarna gick sönder och jag bokade tid för att laga den. Tandregleringen meddelade mig då att det inte skulle vara någon vits med att laga eftersom att jag snart skulle bita sönder den igen och därmed rekommenderades jag att använda en sovskena istället. Sovskenan är en avgjutning av mina tänder i hårdplast som jag ska trycka upp i överkäken varje natt för resten av mitt liv.

Jag har nu sovit med denna skena i tre nätter och det fungerar bra, men jag har nu börjat fundera i banorna "är detta verkligen värt det?" Hur länge ska jag hålla på och kämpa när det enda mina stackars tänder vill är att sjunka tillrätta till sina ursprungliga platser och bara vara så som de var skapta; lite lätt inåtlutande som hos Kirsten Dunst. Till vilket pris ska jag eftersträva det perfekta idealet? Och hade jag mått sämre eller varit en tråkigare människa om jag inte haft raka tänder? Det känns väldigt tråkigt att jag först nu, efter elva år i tandregleringens våld börjat ifrågasätta hur det kommer sig att vi min generation måste vara så förbannat perfekta.

Jag tycker att vi borde fundera mer på varför vi gör som vi gör, varför vi anpassar oss efter vad pengagiriga människor runt om oss vill att vi ska göra. Det är självklart, inser jag nu, att tanregleringen gör precis som till exempel plastikkirurgerna och schampootillverkarna. De drar nytta av den dåliga självkänsla vi har som tonåringar, pratar mjukt med oss, trycker på våra ömma punkter och tjänar feta pengar i skuggan av underklädesreklamer och kändisars kritvita leenden. Vi måste stå på oss, tänka själva och framför allt fundera över vilka ideal vi vill förmedla till våra egna barn.

Jag vet inte när jag kommer ha styrkan att slänga min plastskena, men en dag kommer jag göra det. Och då är det jag, Kirsten Dunst och våra sneda tänder, lyckliga i alla våra dagar.

/M

Den här debatten om djurförsök tycker jag är så himla knepigt. Jag tycker att det är sjukt hemskt att så mycket varelser måste sätta livet till för oss människors skull, men samtidigt så är det ju traditionen av djurförsök jag har att tacka när jag knaprar alvedon mot min huvudvärk,om jag någon gång blir så sjuk att jag behöver organtransplantation eller starka mediciner.

Jag tycker dock att det utförs väldigt mycket onödig forskning och nu när det finns alternativa metoder så känns det väldigt sorgligt att så många möss, apor, kaniner och hundar måste dö, oftast till ingen nytta då resultaten inte är vattentäta.

I dagens artikel av metro skrivs det iallafall att en forskare på Uppsala universitet kan åtalas för djurplågeri eller brott mot djurskyddslagen efter ett epilepsi-försök där åtta av tio möss dog. Tycker att det är fint att folk ändå bryr sig om detta, då möss kanske inte ligger högst på människors topplista över favoritdjur.

Nästa gång jag tar en ipren så ska jag tända ett ljus och hedra alla djur som dött för att jag ska slippa ha ont i huvet. Amen.

/M