Det är du och jag Kirsten. Du och jag det.

När jag var liten hade jag inte perfekta tänder. Dom lutade lite inåt och de övre framtänderna försökte liksom gömma sig lite bakom hörntänderna. Jag såg nog ut lite som Kirsten Dunst om jag inte minns fel. Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin hade några problem med mina lite skeva tänder, vilket jag kanske borde haft då en massa andra kroppskomplex inträdde ganska tidigt i mitt liv. När jag var tio inträdde dock en annan kraft som har kommit att påverka en stor del av min uppväxt och därmed mitt liv, nämligen tandregleringen.

Tandregleringen talade om för mig att jag inte hade perfekta tänder, vilket skulle kunna medföra problem senare i mitt liv. Och problem vill man ju inte ha, så jag lät dom göra vad som krävdes för att förebygga alla eventuella framtida otrevligheter. De började med att sätta in en metallkonstruktion i min gom, fastmonterad med stålringar runt de innersta tänderna i överkäken. Jag minns att jag var livrädd den gången, jag grinade så mycket att vi fick gå och komma tillbaka när jag lugnat ner mig. Den tandställningen hade jag sedan i kanske ett år, tills tanterna insåg att det inte hade hjälpt ett skit och började då smida nya planer för att kunna tygla mina vildar till tänder.

Lagom tills jag skulle börja högstadiet fick jag räls både uppe och nere. Det gjorde fruktansvärt ont innan munnen vant sig vid de ständigt skavande stålfästena och jag skämdes så mycket att jag aldrig skrattade med hela munnen, utan snörpte åt läpparna runt tänderna eller höll upp handen när jag talade. I två och ett halvt år gick jag runt och såg ut som en köttätande växt så fort jag öppnade käften, så den dagen jag blev av med tågrälsen minns jag som en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. När jag cyklade hem från tandläkaren, med svullet tandkött och spräckta mungipor var första gången på över tre år som jag skrattat med hela ansiktet.

Den dagen, i åttonde klass blev jag av med rälsen, men för att hålla fast mina nyperfekta tänder på plats, lät man sätta fast en ståltråd på insidan av respektive tandrad. Dessa har jag nu haft i sju år, fram tills nu i veckan då en av trådarna gick sönder och jag bokade tid för att laga den. Tandregleringen meddelade mig då att det inte skulle vara någon vits med att laga eftersom att jag snart skulle bita sönder den igen och därmed rekommenderades jag att använda en sovskena istället. Sovskenan är en avgjutning av mina tänder i hårdplast som jag ska trycka upp i överkäken varje natt för resten av mitt liv.

Jag har nu sovit med denna skena i tre nätter och det fungerar bra, men jag har nu börjat fundera i banorna "är detta verkligen värt det?" Hur länge ska jag hålla på och kämpa när det enda mina stackars tänder vill är att sjunka tillrätta till sina ursprungliga platser och bara vara så som de var skapta; lite lätt inåtlutande som hos Kirsten Dunst. Till vilket pris ska jag eftersträva det perfekta idealet? Och hade jag mått sämre eller varit en tråkigare människa om jag inte haft raka tänder? Det känns väldigt tråkigt att jag först nu, efter elva år i tandregleringens våld börjat ifrågasätta hur det kommer sig att vi min generation måste vara så förbannat perfekta.

Jag tycker att vi borde fundera mer på varför vi gör som vi gör, varför vi anpassar oss efter vad pengagiriga människor runt om oss vill att vi ska göra. Det är självklart, inser jag nu, att tanregleringen gör precis som till exempel plastikkirurgerna och schampootillverkarna. De drar nytta av den dåliga självkänsla vi har som tonåringar, pratar mjukt med oss, trycker på våra ömma punkter och tjänar feta pengar i skuggan av underklädesreklamer och kändisars kritvita leenden. Vi måste stå på oss, tänka själva och framför allt fundera över vilka ideal vi vill förmedla till våra egna barn.

Jag vet inte när jag kommer ha styrkan att slänga min plastskena, men en dag kommer jag göra det. Och då är det jag, Kirsten Dunst och våra sneda tänder, lyckliga i alla våra dagar.

/M