Min tionde månad på Svalbard har idag börjat utan att jag ens hunnit förstå det själv. När jag i backspegeln ser tillbaka på de senaste veckorna så har september sammantaget varit väldigt bra. Förra helgen hölls det oktoberfest i Longyearbyen. Mina förväntningar var en urvattnad version av en superduperfestival som jag inte varit på, dunderfylla och en invasion av äckliga norska gubbar med för mycket pengar i fickan. Så dra mig baklänges, hur positivt överraskad jag blev när det visade sig vara en sjukt nice tillställning. Ompa-ompa-musik blandat med för mig främmande, norska hits och gamla rock-dängor. Lyckliga människor, dans på långborden hela natten lång och glad-fylla utan dess like. Nästan alla hade klätt upp sig i läderhosen och tutt-klänningar, men själv körde jag på afrika-tema, bara för kontrastens skull. Kvällen slutade rätt och slätt med att jag och Tove körde diva style, ensamma på dansgolvet efter att alla gått hem och personalen bara ville göra detsamma. Älskar känslan av att vara störst, bäst och snyggast i världen. När det inte ens spelar någon roll att ingen i hela världen ser det, då är man på topp. 

Dagen efter öppnade jag cafeet och skuttade lycklig som ett barn hela vägen till jobbet klockan tio. Byn låg helt öde och bara för att försäkra mig om att jag var ensam ute, ställde jag mig bredbent bredvid gruvarbetar-statyn utanför coop, kupade händerna runt munnen och ropade "hallååå!!" så att det ekade mellan de tomma husen. 

Några dagar tidigare hade det kommit snö. Jag blev lite mind-fuckad och trodde att det var juletider, så jag och Tove bestämde oss för att fira jul. Tyvärr hade ingen annan i byn fått samma känsla, så pepparkakor fick vi vara utan och glögg kunde jag inte köpa eftersom jag tappat bort mitt alkoholkort för typ ett halvår sedan och varit för lat för att skaffa ett nytt. Lyckades iallafall komma över lite röda servetter, glitterkonfetti och en påse med gamla dadlar som Klara lämnade kvar i kylskåpet när hon flyttade, för... jättelängesedan. Kvällen blev otroligt bra. Vi lyssnade på julmusik, åt choklad, drack te, snackade skit och såg på julfilm med Jim Carrey.

Angående alkoholkortet, så kan jag ju passa på att berätta för er där hemma hur det går till när man ska köpa alkohol på Svalbard. Det är lite annorlunda, för varje fastboende har en månadsranson av öl och sprit som man får köpa. Vin får vi köpa hur mycket vi vill, men vi måste gå till sysselmannen som bor i ett torn uppe på fjället och få ett alkoholkort utfärdat för att få köpa något annat. När man väl klarat alla tester och sysselmannen har dubbat en till medlem av Longyearbyens dryckesorden, så får man ett litet plastkort skickat till Nordpolet (systembolaget här i byn), som man kan hämta ut vid nästa Coop-besök. När man väl fått sitt kort så går man in på Coop, strosar runt lite sporadiskt bland potetgull och gulerötter och petar lite inte-alls-suspekt på ett par svindyra strumpor innan man fortsomfan viskar det hemliga lösenordet till ett hål i väggen och slinker in på Nordpolet. Där inne går alla klädda i svarta mantlar och pratar baklänges medans vi minglar runt och stirrar oss blinda på alla etiketter och procentenheter. När man väl bestämt sig för att köpa samma sexpack Carlsberg som förra måndagen zickzackar man sig fram i långa, flyktiga omvägar till kassan för att försäkra sig om att man inte är förföljd, skiter i att visa leg men håller diskret fram sitt lilla plastkort som granskas mycket noga, stämplas och åter göms i den svarta kåpans dolda innerficka. Sedan hoppar man ned i ett hål i stengolvet och kommer på ett mystiskt sätt upp igen på coops strumpavdelning, fortsätter att känna på tomater som man inte tänker köpa, stoppar på sig en liter long life-mjölk för trettio spänn och ställer sig skyggt i coops meterlånga kassakö tillsammans med resten av byns smygalkoholister. Sedan betalar man till en pratglad thai-dam med glittriga ögonlock och trotsar en snöstorm för att bärga hem sitt sexpack till säkerheten och värmen. Ja, det var dagens Svalbard-fakta.

Oktober månad försänker Svalbard i vila och stoppar om oss alla med sitt vita, mjuka snötäcke. Fåglarna flyttar, björnarna skrattar och snart börjar det fruktansvärda brölet från snöscootrarna att eka i varje dal. Ser framför mig en tung månad, med kallt, instabilt väder och många bittra tårar. Men även fina, vita solskensdagar, framtidsplaner och hoppfulla löften om att snart ses igen. 

Nu orkar jag inte skriva mer. 

/M

Befinner mig i mitten av september och aldrig förr har jag upplevt snöstorm den här tiden på året. Idag kom den första riktiga snön till Longyearbyen tillsammans med blixthalka och starka vindbyar. Barnen skriker av glädje. Jag skriker av smärta när min cykels sommardäck för tredje gången kanar på tvären över den osandade isvägen och lämnar mig liggande på rygg mitt i skiten, med ansiktet gömt i vinterjackans fuskpälskrage och ögonen kisande upp i ett vitt, virvlande inferno. Undrar ett ögonblick vad jag i helvete gör här egentligen. Hatar kyla och snö och allt som hör till; skidor, stora kläder, bilolyckor, glada barn och och cykelsvårigheter. Ska nog åka till Thailand nästa vecka i stället och gnälla över att det är för varmt.

/M

För några dagar sedan sände NRK ett inslag från min arbetsplats. Inslaget handlar om världens nordligaste chokladeri, nämligen det på Fruenes café! Självklart viftar mitt stora hår i bakgrunden hela tiden. Klippet kan ni se här! :)

/M

Jag är ledig från jobbet, Tove är ledig och Lina ska inte arbeta förrän på eftermiddagen, så vad passar bättre än att slå ihjäl denna vackra förmiddag på toppen av ett fjäll? Vi träffas vid halv ett och traskar i sakta mak uppåt. Alla tror att de andra har koll på vägen, men då vi är så upptagna av vilda diskussioner om livet glömmer vi helt att tänka och hamnar som vanligt mitt i ett stenrös där ingen normal människa någonsin bestiger ett fjäll. Vi säger "fuck it" och klättrar på ändå. Lina i täten som vanligt, med studsande steg nästan flyger hon upp över stenarna och sätter sig med jämna mellanrum ned för att invänta oss andra oduglingar. Jag går i mitten, krälande på alla fyra likt Gollum och har helt slutat svara på Toves monolog om isbjörnar i Argentina, av ren omsorg för mina överansträngda lungor. På tippen sätter jag mig bredvid Lina för att hämta andan, ser ut över byn och Hjortfjället på andra sidan fjorden och tänker att "dit, dit ska jag ta mig en dag".

Strax kommer även Tove, lungt spatserande upp för krönet, med händerna på höfterna och tankarna på en annan plats och vi sätter oss alla ned och beundrar utsikten, fotograferar varandra och konstaterar lika besviket som vanligt att bilderna aldrig återger hur häftiga dessa vyer verkligen är.

/M

Äntligen är den här; veckan efter den sämsta veckan på sjukt länge. Måndagen uppenbarade sig som en räddande ängel nedstigen från himlen, med strålande sol, öl, gott humör och några lösta problem. Strålande dag blev till strålande natt som blev till dagens lediga tisdag som spenderats på bästa möjliga sätt; i en fåtölj i solen. Sov till klockan elva, snoozade till klockan två, åt pizza, spenderade lönen som jag inte ens fått än på ett par skalbyxor med bajslucka i rumpan. Satt sedan i solen och läste om Ramses liv i två timmar, åt fiskbullar i currysås (NU blev du väl avundsjuk, mormor?) och städade rummet. 

      Angående lönen som har blivit försenad så ska jag berätta om en typisk Longyearbyen-episod som utspelade sig igår. Tanny kom hem efter att ha varit på lönekontoret, upprörd som ett tomtebloss och deklarerade på sin fantastiska thai-norska att vår lön inte kommer betalas ut i tid. "Out fishing! Ikke bla!" Tydligen finns det för närvarande endast en människa på lönekontoret som besitter förmågan att betala ut löner till byns arbetare. Och tydligen hade denna människa bestämt sig att dagen innan den dag då jag och mina kolleger alltid får lön varje månad, åka ut och fiska. Jag höll på att le ihjäl mig, för detta är så typiskt Longyearbyen. Ungefär lika komiskt är satt Sushi-restaurangen stänger klockan fyra på eftermiddagen, att folk här går ut och dansar i tur-kläder på helgerna, att byns enda livsmedelsbutik bara har öppet i tre timmar på söndagar, att det är förbjudet att föda barn och dö här och att man blir bannad från ön om man slåss på krogen. 

      I övrigt så läker tatueringen fint och jag har åter fått hopp om livet. Med tanke på att detta är veckan efter den sämsta veckan på sjukt länge, så kan det ju inte bli sämre iallafall. Kanske till och med träffar mannen i mitt liv imorgon, vem vet? 

/M

Polarräven boar mitt i Pyramidens centrum. När en flock med vilda turister invaderar staden smiter den snabbt undan och gömmer sig under Lenins beskyddande vingar. Longyearbyens grå och bruna, karga svepning fläckas av gröna fläckar med prunkande mossa och utanför vårt sovrumsfönster står två renar och girigt tuggar i sig det sista gräset innan vintern. En promenad över glaciären, vars bortsmältning sakta börjar avta i väntan på nya krafter till att sakta byggas upp igen om några månader. Vädret skiftar från strålande sol och tio plusgrader till bitande kalla vindar och nysnö på fjälltopparna över ett tidsspann av två minuter. Sommaren på Svalbard närmar sig sitt slut tillsammans med en av de för mig sämsta veckorna på väldigt, väldigt länge.

Trots allt har det skett en del bra grejer. Några fjällturer, en tatuering, en brevröst till Sveriges riksdagsval och några timmar av fint väder, men när det varje dag sker en positiv sak och tio negativa så är jag inte människa nog att hålla humöret uppe. Den senaste veckan har varje morgon varit en psykisk kamp mot inbillade krämpor och fantasier om att ringa till jobbet och sjukanmäla, alternativt säga upp mig. Lotte har varit förbannad på allt, jag har varit förbannad på allt och när man är två förbannade följeslagare som lever sida vid sida dygnet runt så är det inte lätt att bryta sig ut ur the never ending circle of bitterhet. Kärleken kommer och lämnar lika ofta som jag öppnar kylskåpet och för varje gång faller insikten sakta på plats framför mig, en liten bit i taget, att mannen i mina drömmar kanske inte bor i Longyearbyen, trots allt. Fick mig ju en tatuering iallafall, mot några hundra norska och en flaska Svalbardcognac, vars logga från och med nu kommer pryda min vänsterarm till den dag jag går i graven.

I natt sov jag tretton timmar, för det enda jag just nu vill är att denna vecka ska ta slut så fort som möjligt, så jag gör nog samma sak i natt.

Välkommen kära, älskade måndagen den 4:e augusti 2014. Jag har längtat så!

/M

Imorgon börjar mitt nya äventyr. Imorgon klockan nio mönstrar jag på fartyget som ska bära mig över de blå böljorna i åtta dagar och åtta nätter. I åtta dygn ska jag gå upp i ottan, i zick-zack mönster vingla genom korridorerna, städa toaletter, spy av sjösjuka och fota isbjörnar, valross och säl. Kommer inte ha vare sig mobil eller internet, så det här är det sista ni hör från mig på några dagar. Om jag slutar på havets botten så ska ni veta att jag älskar er alla. Hej så länge vackra, älskade, gråa, tråkiga Longyearbyen! <3

/M

Det är märkligt hur fort livet plötsligt kan förändras. De senaste åren av mitt liv verkar ha präglats av impulser, oförutsägbara vändningar och snabba beslut, och igår fick jag ett samtal på jobbet, från en ängel. Hon uppmanade mig att söka ett jobb. Samma kväll, direkt efter arbetsdagens slut, cyklade jag för livet genom Longyearbyen, längs kusten och stannade utanför en båt som nyss lagt till i hamnen. Det var ingen stor båt. Två däck och några master. Gick runt och knackade på alla dörrar och fönster, klättrade upp och ned för stegar och ropade tills jag slutligen fick kontakt med en levande person. Det visade sig att personen jag sökte inte var kvar, men jag fick ett telefonnummer och några lyckönsningar. Cyklade tillbaka till byn för att möta ödet. Smög in på restaurangen, den sagda mötesplatsen och smet genast in på toaletten för att hinna torka svetten ur armhålorna med en pappershandduk och snyta min näsa. Sedan fick jag möta besättningen.

Mellan den första och åttonde juni ska jag jobba på ett expeditionsfartyg som seglar med ett tjugotag lyckligt lottade passagerare runt Svalbard i åtta dagar. Denna tur görs så som jag förstått det endast en gång om året så den som vill med måste boka flera år i förväg, och det kostar ca. 50000 kronor. Exakt hur rutten går vet jag inte, och allt annat runt omkring är lika diffust, men jag ska tydligen hjälpa till med städning och servering. Detta är en sådan otrolig möjlighet och jag har haft en fantastisk tur som får vara med om detta. Äventyret fortsätter. Den som är intresserad kan läsa om Origo här.

/M