Jag är ledig från jobbet, Tove är ledig och Lina ska inte arbeta förrän på eftermiddagen, så vad passar bättre än att slå ihjäl denna vackra förmiddag på toppen av ett fjäll? Vi träffas vid halv ett och traskar i sakta mak uppåt. Alla tror att de andra har koll på vägen, men då vi är så upptagna av vilda diskussioner om livet glömmer vi helt att tänka och hamnar som vanligt mitt i ett stenrös där ingen normal människa någonsin bestiger ett fjäll. Vi säger "fuck it" och klättrar på ändå. Lina i täten som vanligt, med studsande steg nästan flyger hon upp över stenarna och sätter sig med jämna mellanrum ned för att invänta oss andra oduglingar. Jag går i mitten, krälande på alla fyra likt Gollum och har helt slutat svara på Toves monolog om isbjörnar i Argentina, av ren omsorg för mina överansträngda lungor. På tippen sätter jag mig bredvid Lina för att hämta andan, ser ut över byn och Hjortfjället på andra sidan fjorden och tänker att "dit, dit ska jag ta mig en dag".

Strax kommer även Tove, lungt spatserande upp för krönet, med händerna på höfterna och tankarna på en annan plats och vi sätter oss alla ned och beundrar utsikten, fotograferar varandra och konstaterar lika besviket som vanligt att bilderna aldrig återger hur häftiga dessa vyer verkligen är.

/M

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Så var jag här igen. Rastlöst vridande, snurrande, åmande, runt runt i sängen. Ilsket stirrande på de rostiga rören i taket, frenetiskt ryckande i det provisoriskt upphängda lakanet som skulle skydda mig från den förbannade solen som aldrig ...

  Orkar inte längre röra mig. Inte skriva, inte träffas. Bara tänka. Har blivit en maskin och som en maskin går jag till jobbet, ler som jag har lärt och går hem. Äter, sover, vaknar. Upprepar. Liksom ett handikappat barn sitter jag i mitten av l...

  Foto: Stan Honda      Sedan jag lämnade Longyearbyen den 15:e december så har jag upphört existera. Skulle man kunna tro, när man läser min blogg. Men det stämmer inte. Jag existerar, lever, ångar och pulserar, mer än någonsin. Jag har bara...

                "Bam! Bam! Bam! Dunk! Dunk! Smock!" vaknar halv fem på morgonen och vet inte om jag ens sovit. Någon jävla tjomme står och rycker i vår rumsdörr medan tre andra går berserk i trapphuset och en femte retarderad står och gapar i...

Nu ligger vi äntligen i vår rökstinkande säng på ett halvsunkigt hotell i Amsterdam. Resan hit gick bra,trots Malins och toves oslagbara mitchmatch. Två yra hönor som älskar att prata politik och dricka kaffe när vi egentligen borde stå och köa vid g...