Äntligen är den här; veckan efter den sämsta veckan på sjukt länge. Måndagen uppenbarade sig som en räddande ängel nedstigen från himlen, med strålande sol, öl, gott humör och några lösta problem. Strålande dag blev till strålande natt som blev till dagens lediga tisdag som spenderats på bästa möjliga sätt; i en fåtölj i solen. Sov till klockan elva, snoozade till klockan två, åt pizza, spenderade lönen som jag inte ens fått än på ett par skalbyxor med bajslucka i rumpan. Satt sedan i solen och läste om Ramses liv i två timmar, åt fiskbullar i currysås (NU blev du väl avundsjuk, mormor?) och städade rummet. 

      Angående lönen som har blivit försenad så ska jag berätta om en typisk Longyearbyen-episod som utspelade sig igår. Tanny kom hem efter att ha varit på lönekontoret, upprörd som ett tomtebloss och deklarerade på sin fantastiska thai-norska att vår lön inte kommer betalas ut i tid. "Out fishing! Ikke bla!" Tydligen finns det för närvarande endast en människa på lönekontoret som besitter förmågan att betala ut löner till byns arbetare. Och tydligen hade denna människa bestämt sig att dagen innan den dag då jag och mina kolleger alltid får lön varje månad, åka ut och fiska. Jag höll på att le ihjäl mig, för detta är så typiskt Longyearbyen. Ungefär lika komiskt är satt Sushi-restaurangen stänger klockan fyra på eftermiddagen, att folk här går ut och dansar i tur-kläder på helgerna, att byns enda livsmedelsbutik bara har öppet i tre timmar på söndagar, att det är förbjudet att föda barn och dö här och att man blir bannad från ön om man slåss på krogen. 

      I övrigt så läker tatueringen fint och jag har åter fått hopp om livet. Med tanke på att detta är veckan efter den sämsta veckan på sjukt länge, så kan det ju inte bli sämre iallafall. Kanske till och med träffar mannen i mitt liv imorgon, vem vet? 

/M

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Så var jag här igen. Rastlöst vridande, snurrande, åmande, runt runt i sängen. Ilsket stirrande på de rostiga rören i taket, frenetiskt ryckande i det provisoriskt upphängda lakanet som skulle skydda mig från den förbannade solen som aldrig ...

  Orkar inte längre röra mig. Inte skriva, inte träffas. Bara tänka. Har blivit en maskin och som en maskin går jag till jobbet, ler som jag har lärt och går hem. Äter, sover, vaknar. Upprepar. Liksom ett handikappat barn sitter jag i mitten av l...

  Foto: Stan Honda      Sedan jag lämnade Longyearbyen den 15:e december så har jag upphört existera. Skulle man kunna tro, när man läser min blogg. Men det stämmer inte. Jag existerar, lever, ångar och pulserar, mer än någonsin. Jag har bara...

                "Bam! Bam! Bam! Dunk! Dunk! Smock!" vaknar halv fem på morgonen och vet inte om jag ens sovit. Någon jävla tjomme står och rycker i vår rumsdörr medan tre andra går berserk i trapphuset och en femte retarderad står och gapar i...

Nu ligger vi äntligen i vår rökstinkande säng på ett halvsunkigt hotell i Amsterdam. Resan hit gick bra,trots Malins och toves oslagbara mitchmatch. Två yra hönor som älskar att prata politik och dricka kaffe när vi egentligen borde stå och köa vid g...