Det är märkligt hur fort livet plötsligt kan förändras. De senaste åren av mitt liv verkar ha präglats av impulser, oförutsägbara vändningar och snabba beslut, och igår fick jag ett samtal på jobbet, från en ängel. Hon uppmanade mig att söka ett jobb. Samma kväll, direkt efter arbetsdagens slut, cyklade jag för livet genom Longyearbyen, längs kusten och stannade utanför en båt som nyss lagt till i hamnen. Det var ingen stor båt. Två däck och några master. Gick runt och knackade på alla dörrar och fönster, klättrade upp och ned för stegar och ropade tills jag slutligen fick kontakt med en levande person. Det visade sig att personen jag sökte inte var kvar, men jag fick ett telefonnummer och några lyckönsningar. Cyklade tillbaka till byn för att möta ödet. Smög in på restaurangen, den sagda mötesplatsen och smet genast in på toaletten för att hinna torka svetten ur armhålorna med en pappershandduk och snyta min näsa. Sedan fick jag möta besättningen.

Mellan den första och åttonde juni ska jag jobba på ett expeditionsfartyg som seglar med ett tjugotag lyckligt lottade passagerare runt Svalbard i åtta dagar. Denna tur görs så som jag förstått det endast en gång om året så den som vill med måste boka flera år i förväg, och det kostar ca. 50000 kronor. Exakt hur rutten går vet jag inte, och allt annat runt omkring är lika diffust, men jag ska tydligen hjälpa till med städning och servering. Detta är en sådan otrolig möjlighet och jag har haft en fantastisk tur som får vara med om detta. Äventyret fortsätter. Den som är intresserad kan läsa om Origo här.

/M

 

Annie

31 maj 2014 19:35

Vad spännande! ;-)
vilket äventyr :-)

http://lifebyannie.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Så var jag här igen. Rastlöst vridande, snurrande, åmande, runt runt i sängen. Ilsket stirrande på de rostiga rören i taket, frenetiskt ryckande i det provisoriskt upphängda lakanet som skulle skydda mig från den förbannade solen som aldrig ...

  Orkar inte längre röra mig. Inte skriva, inte träffas. Bara tänka. Har blivit en maskin och som en maskin går jag till jobbet, ler som jag har lärt och går hem. Äter, sover, vaknar. Upprepar. Liksom ett handikappat barn sitter jag i mitten av l...

  Foto: Stan Honda      Sedan jag lämnade Longyearbyen den 15:e december så har jag upphört existera. Skulle man kunna tro, när man läser min blogg. Men det stämmer inte. Jag existerar, lever, ångar och pulserar, mer än någonsin. Jag har bara...

                "Bam! Bam! Bam! Dunk! Dunk! Smock!" vaknar halv fem på morgonen och vet inte om jag ens sovit. Någon jävla tjomme står och rycker i vår rumsdörr medan tre andra går berserk i trapphuset och en femte retarderad står och gapar i...

Nu ligger vi äntligen i vår rökstinkande säng på ett halvsunkigt hotell i Amsterdam. Resan hit gick bra,trots Malins och toves oslagbara mitchmatch. Två yra hönor som älskar att prata politik och dricka kaffe när vi egentligen borde stå och köa vid g...