Om det är något jag beundrar i denna värld så är det männsikor som verkligen kämpar för andras välmående. Människor som inte bara tänker på sig själva och sina närmaste utan som hittat ett kall i att hjälpa främlingar och främst bland dessa männsikor så beundrar jag djurrättskämpar. Att kämpa för andra männsikor som man inte känner är otroligt storhjärtat, men att ta steget längre, att riskera allt för att hjälpa varelser av helt annan art, är storslaget.

Vi människor kan inte, hur mycket vi än försöker och vill, förstå djuren fullt ut. Vi kan studera, kartlägga beteenden och analysera sociala strukturer men vi kan inte förstå deras språk och det är där jag tror att den största faktorn till vi-och-dom-känslan mellan oss och djuren ligger. Rasism grundar sig ofta i en oförståelse för andras kulturer och språk och likadant är det när det gäller så kallad speciesism. Det är lätt att förtrycka dom man inte känner en samhörighet med, som talar annat språk, beter sig annorlunda och ser annorlunda ut. Och där har tyvärr djuren en fet nackdel, ty världens härskare kan inte förstå vad de ska göra med dessa annorlunda varelser, förutom att utnyttja dem för sina egennyttiga och ekonomiska intressen.

Men djurrättsaktivisterna ser bortom utseendet, språket och beteendet som skiljer oss människor från djuren vi förtrycker, liksom människorättsaktivisterna kämpar för andra männsikor som på olika sätta skiljer sig från de som förtrycker. Att känna sympati för sin egen mamma är lätt, att känna det för grannens barn är också ganska lätt, att känna det för en tant på andra sidan jorden är svårare och att känna det för en dräktig sugga på en sunkig grisfarm kan vara snudd på omöjligt. Och DÄRFÖR tycker jag att de människor som viger sitt liv åt att slåss för djurens rättigheter är de mest beundransvärda männsikor i alla kategorier.

Här kan ni se senaste nytt från djurrättsalliansens arbete. Kärlek och fred åt alla. <3

/M

 

JoJo576

10 december 2013 15:58

Håller med.

http://jojo576.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Så var jag här igen. Rastlöst vridande, snurrande, åmande, runt runt i sängen. Ilsket stirrande på de rostiga rören i taket, frenetiskt ryckande i det provisoriskt upphängda lakanet som skulle skydda mig från den förbannade solen som aldrig ...

  Orkar inte längre röra mig. Inte skriva, inte träffas. Bara tänka. Har blivit en maskin och som en maskin går jag till jobbet, ler som jag har lärt och går hem. Äter, sover, vaknar. Upprepar. Liksom ett handikappat barn sitter jag i mitten av l...

  Foto: Stan Honda      Sedan jag lämnade Longyearbyen den 15:e december så har jag upphört existera. Skulle man kunna tro, när man läser min blogg. Men det stämmer inte. Jag existerar, lever, ångar och pulserar, mer än någonsin. Jag har bara...

                "Bam! Bam! Bam! Dunk! Dunk! Smock!" vaknar halv fem på morgonen och vet inte om jag ens sovit. Någon jävla tjomme står och rycker i vår rumsdörr medan tre andra går berserk i trapphuset och en femte retarderad står och gapar i...

Nu ligger vi äntligen i vår rökstinkande säng på ett halvsunkigt hotell i Amsterdam. Resan hit gick bra,trots Malins och toves oslagbara mitchmatch. Två yra hönor som älskar att prata politik och dricka kaffe när vi egentligen borde stå och köa vid g...