När det blev aktuellt att jag skulle flytta till Svalbard så började jag genast planera på hur jag skulle använda mina nya erfarenheter och äventyr till att skriva den mest spännande och innehållsrika bloggen världen någonsin läst. Jag skulle skriva långa, utförliga historier om isbjörnsattacker, snöskred och hemlösa sälkutar som jag med mitt stora hjärta skulle ta med hem och föda upp som mina egna. Jag skulle engagera, chockera och göra alla där hemma röda av avund med alla mina detaljerade berättelser. Jag skulle skriva om det perfekta äventyret och om hur lyckligt lottad jag är som fick uppleva det.

Idag har jag varit på Svalbard i tio dagar och drömmen om det perfekta äventyret kunde inte kännas längre bort. Jag har haft tre dagar ledigt från jobbet och i och med det har det också blivit tid för eftertanke, oro och ensamhet. Jag kom verkligen hit vid fel tidpunkt på året. Byn ligger helt öde på grund av thailandsresor och brist på dagsljus och turister. Nästan alla på jobbet har åkt hem till Sverige eller Norge över jul och nyår och det begränsade umgänget blir i längden milt sagt påfrestande. Det är mörkt dygnet runt så varje morgon när klockan ringer ligger jag kvar i minst en timma och motiverar mig själv till varför jag måste gå upp. En Malin säger "gå upp, skapa ditt eget äventyr!" En annan Malin säger "ligg kvar, det finns ändå inget att gå upp till." Dagarna får jag på något sätt att gå trots allt, med några halvhjärtade försök till spänning ute i mörkret, filmer, korsord och böcker. Men om kvällarna, när jag gömmer mig på mitt rum för att äntligen få vara ensam med mina tankar, så kommer all besvikelse till mig, som ett brev på posten.

Även om jag vet att det blir bättre om jag bara står ut några månader, ger detta en chans, lär känna människor när dom så småningom kommer tillbaka, så kan jag inte hjälpa den förtvivlan som kommer krypande om kvällarna. Svalbard är inte så som jag hade föreställt mig. Alla här säger "om du bara håller ut till februari så blir du helt förälskad", på grund av naturen, fjällen, djuren, människorna, allt, allt, allt är helt fantastiskt! Men allt jag ser är bara mörker, kyla, mörker, snö, surmulna gruvarbetare, gnälliga kärringar och mera mörker. Och som jag saknar allt där hemma. Jag har inte varit borta länge ännu, men vetskapen om att alla som jag älskar är långt, långt borta känns värre än om jag skulle vara fast ett år i Björneborg.

Kvällar som denna tänker jag att jag bara vill skita i allt och åka hem igen. Hem till Kristinehamn, tryggheten, vännerna och arbetslösheten. Hem till att sova på mammas och pappas soffa och festa upp de sista av mina sparpengar. Hem till allt det där som jag inte har här. Men det kan jag inte. Om jag åker hem nu så sviker jag mig själv. Då har jag inte bevisat någonting utom att jag är en fegis som alltid hattar runt och aldrig ger något en ärlig chans. Om jag åker hem nu så kommer jag få börja om från start igen, med att sova på soffan, söka jobb, längta bort från Kristinehamn och vara grinig mest hela dagarna. Jag måste göra det här nu, jag måste!

Idag är en dålig dag, och inte ens de två renarna jag träffade på förut kunde rädda den. Men det här hade jag räknat med. Det kommer att komma dagar då allt känns skit, åt helvete och förjävligt, men förhoppningsvis blir det bättre sedan, bara jag står ut några veckor till. Och sedan några månader. Jag börjar med imorgon.

/M