Idag på sveriges radio: "För att minska risken för plötslig spädbarnsdöd avråder Socialstyrelsen föräldrar från att sova tillsammans med barn under tre månader." 

Socialstyrelsen gör det igen. Med dårpippin Göran Wennergren i spetsen går de ut i media för att skandera ut till svenska folket vilka förfärliga föräldrar vi är som ger barnen fel mat, ammar fel, ger dem fel leksaker, ligger ihjäl dem om nätterna och utsätter våra stackars barn för alla möjliga farliga saker bara genom att föda dem. "Omkring 20 barn per år dör i plötslig spädbarnsdöd." Ja, det låter ju förfärligt. "En undersökning i våras visade att 22 procent av de barn som dött i plötsligt spädbarnsdöd hade sovit tillsammans med en förälder." Ja, men det låter ju ännu värre. TJUGOTVÅ PROCENT! Vänta nu, det är ungefär FYRA barn per år som dött när de sovit med en förälder. Och då borde det innebära att de resterande sexton barnen som dog sov någon annan stans? Då har jag några funderingar mr. Göran Wennergren:

1. Var, enligt din statistik verkar det tryggast för barnet att sova? Hos föräldrarna (4 döda) eller någon annan stans (16 döda)?

2. I Sverige föds ca.110 000 barn per år. Är fyra döda barn då verkligen en sådan hemsk siffra att du måste ringa i varningsklockorna på en gång?

3. Är det värt att riskera att INGA barn får uppleva den trygghet som "samsovning" innebär för att det finns en nästan obefintligt risk att det kan gå illa?

De senaste 125 000 åren har vi människor fött, matat, sovit, lekt, uppfostrat och gosat med våra barn, men NU år 2013 verkar det ju vara en hel jävla vetenskap att ta hand om ungar. Den mest grundläggande instinkten vi har i oss, inprogrammerat i både kroppen och själen har de senaste årtiondena successivt  tagits ifrån oss. I och med det så har socialstyrelsen omyndigförklarat hela svenska folket, vi förväntas helt enkelt inte vara förmögna att fatta egna beslut eller hantera det ansvar som medföljer att skaffa barn. Så dom kommer med sina pekpinnar och varningar om allt mellan himmel och jord tills vi blir så osäkra att vi faktiskt TROR att vi är helt oförmögna att ta hand om våra barn och lämnar således över allt ansvar till systemet.

Om något då händer våra barn så kan vi alltid skylla ifrån oss eftersom att vi inte längre själva bär ansvaret, vilket leder till att socialstyrelsen hela tiden måste ligga steget före och varna för alla tänkbara faror (och icke-faror) för att inte kunna beskyllas. Den ena föder den andra och sedan fortsätter denna katt-och-råtta-lek i all evinnerlighet.

Det här storebrors-syndromet är inte något som specifikt drabbar småbarnsföräldrar, utan är en väl inarbetad del av vårt svenska samhälle och vår kultur. Vi har helt enkelt blivit så vana vid att någon annan har ansvar och bestämmer att vi helt slutat tänka själva av rädsla för att göra fel. När det nu gäller spädbarnsfrågan så tycker jag att det är extra viktigt att vi medborgare tar vårt eget ansvar och slutar leka jagalek med socialstyrelsen. Deras jobb är att hjälpa till med verkliga problem, inte att styra och ställa i frågor som saknar betydelse.

Jag, som inte ens är förälder är helt övertygad om att det bästa sättet att ta hand om sitt barn på, är att följa sina instinkter och känslor. Vill du amma barnet i två år- gör det. Vill du sova med barnet- gör det. Vill du låta ungen tugga på plastleksaker- gör det och vill du värma vällingen i micron så GÖR DET. En frisk förälder utsätter normalt inte sina barn för direkt fara, utan de flesta överlever trots allt uppväxten även om man inte följt socialstyrelsens en miljon goda råd.

Så, Göran Wennergren; jag tycker att du ska ta några djupa andetag, hålla käften, krypa tillbaka ned i sängen där du kom ifrån och lägga energin på dina egna barn istället för huruvida andra sover med sina. För det har varken du eller någon annan med att göra.

/M

Om det är något jag beundrar i denna värld så är det männsikor som verkligen kämpar för andras välmående. Människor som inte bara tänker på sig själva och sina närmaste utan som hittat ett kall i att hjälpa främlingar och främst bland dessa männsikor så beundrar jag djurrättskämpar. Att kämpa för andra männsikor som man inte känner är otroligt storhjärtat, men att ta steget längre, att riskera allt för att hjälpa varelser av helt annan art, är storslaget.

Vi människor kan inte, hur mycket vi än försöker och vill, förstå djuren fullt ut. Vi kan studera, kartlägga beteenden och analysera sociala strukturer men vi kan inte förstå deras språk och det är där jag tror att den största faktorn till vi-och-dom-känslan mellan oss och djuren ligger. Rasism grundar sig ofta i en oförståelse för andras kulturer och språk och likadant är det när det gäller så kallad speciesism. Det är lätt att förtrycka dom man inte känner en samhörighet med, som talar annat språk, beter sig annorlunda och ser annorlunda ut. Och där har tyvärr djuren en fet nackdel, ty världens härskare kan inte förstå vad de ska göra med dessa annorlunda varelser, förutom att utnyttja dem för sina egennyttiga och ekonomiska intressen.

Men djurrättsaktivisterna ser bortom utseendet, språket och beteendet som skiljer oss människor från djuren vi förtrycker, liksom människorättsaktivisterna kämpar för andra männsikor som på olika sätta skiljer sig från de som förtrycker. Att känna sympati för sin egen mamma är lätt, att känna det för grannens barn är också ganska lätt, att känna det för en tant på andra sidan jorden är svårare och att känna det för en dräktig sugga på en sunkig grisfarm kan vara snudd på omöjligt. Och DÄRFÖR tycker jag att de människor som viger sitt liv åt att slåss för djurens rättigheter är de mest beundransvärda männsikor i alla kategorier.

Här kan ni se senaste nytt från djurrättsalliansens arbete. Kärlek och fred åt alla. <3

/M