Idag på sveriges radio: "För att minska risken för plötslig spädbarnsdöd avråder Socialstyrelsen föräldrar från att sova tillsammans med barn under tre månader." 

Socialstyrelsen gör det igen. Med dårpippin Göran Wennergren i spetsen går de ut i media för att skandera ut till svenska folket vilka förfärliga föräldrar vi är som ger barnen fel mat, ammar fel, ger dem fel leksaker, ligger ihjäl dem om nätterna och utsätter våra stackars barn för alla möjliga farliga saker bara genom att föda dem. "Omkring 20 barn per år dör i plötslig spädbarnsdöd." Ja, det låter ju förfärligt. "En undersökning i våras visade att 22 procent av de barn som dött i plötsligt spädbarnsdöd hade sovit tillsammans med en förälder." Ja, men det låter ju ännu värre. TJUGOTVÅ PROCENT! Vänta nu, det är ungefär FYRA barn per år som dött när de sovit med en förälder. Och då borde det innebära att de resterande sexton barnen som dog sov någon annan stans? Då har jag några funderingar mr. Göran Wennergren:

1. Var, enligt din statistik verkar det tryggast för barnet att sova? Hos föräldrarna (4 döda) eller någon annan stans (16 döda)?

2. I Sverige föds ca.110 000 barn per år. Är fyra döda barn då verkligen en sådan hemsk siffra att du måste ringa i varningsklockorna på en gång?

3. Är det värt att riskera att INGA barn får uppleva den trygghet som "samsovning" innebär för att det finns en nästan obefintligt risk att det kan gå illa?

De senaste 125 000 åren har vi människor fött, matat, sovit, lekt, uppfostrat och gosat med våra barn, men NU år 2013 verkar det ju vara en hel jävla vetenskap att ta hand om ungar. Den mest grundläggande instinkten vi har i oss, inprogrammerat i både kroppen och själen har de senaste årtiondena successivt  tagits ifrån oss. I och med det så har socialstyrelsen omyndigförklarat hela svenska folket, vi förväntas helt enkelt inte vara förmögna att fatta egna beslut eller hantera det ansvar som medföljer att skaffa barn. Så dom kommer med sina pekpinnar och varningar om allt mellan himmel och jord tills vi blir så osäkra att vi faktiskt TROR att vi är helt oförmögna att ta hand om våra barn och lämnar således över allt ansvar till systemet.

Om något då händer våra barn så kan vi alltid skylla ifrån oss eftersom att vi inte längre själva bär ansvaret, vilket leder till att socialstyrelsen hela tiden måste ligga steget före och varna för alla tänkbara faror (och icke-faror) för att inte kunna beskyllas. Den ena föder den andra och sedan fortsätter denna katt-och-råtta-lek i all evinnerlighet.

Det här storebrors-syndromet är inte något som specifikt drabbar småbarnsföräldrar, utan är en väl inarbetad del av vårt svenska samhälle och vår kultur. Vi har helt enkelt blivit så vana vid att någon annan har ansvar och bestämmer att vi helt slutat tänka själva av rädsla för att göra fel. När det nu gäller spädbarnsfrågan så tycker jag att det är extra viktigt att vi medborgare tar vårt eget ansvar och slutar leka jagalek med socialstyrelsen. Deras jobb är att hjälpa till med verkliga problem, inte att styra och ställa i frågor som saknar betydelse.

Jag, som inte ens är förälder är helt övertygad om att det bästa sättet att ta hand om sitt barn på, är att följa sina instinkter och känslor. Vill du amma barnet i två år- gör det. Vill du sova med barnet- gör det. Vill du låta ungen tugga på plastleksaker- gör det och vill du värma vällingen i micron så GÖR DET. En frisk förälder utsätter normalt inte sina barn för direkt fara, utan de flesta överlever trots allt uppväxten även om man inte följt socialstyrelsens en miljon goda råd.

Så, Göran Wennergren; jag tycker att du ska ta några djupa andetag, hålla käften, krypa tillbaka ned i sängen där du kom ifrån och lägga energin på dina egna barn istället för huruvida andra sover med sina. För det har varken du eller någon annan med att göra.

/M

 

Anna

27 december 2013 08:53

Bra där! Tillbaka med ansvaret - där den hör hemma!
För övrigt hade jag (mamman) avlidit i plötslig spädbarnsdöd (alt utmattning)om jag inte hade idkat samsovning med mina barn när de var små. Att stiga upp och trösta/amma ledsna barn åtta gånger per natt i fem års tid - hade jag inte överlevt (klart jag hade, men med ännu mindre förnuft - i behåll). Barnen har hunnit bli synnerligen välmående och friska tonåringar vid det här laget, som aldrig behövt penicillin i sina liv - kanske för att jag ammade dom drygt två år. Nä, dom ammade sig själva - medan mamman (jag) glatt - sov vidare. . .
Om Socialstyrelsen inte har viktigare uppgifter att sysselsätta sig med än att skrämma upp folket - kanske vi kan lägga ner den byrån - och sänka skatten. . . Ba en tanke. . . / Superläsning! - din blogg!!!! Och toklycka till på Svalbard! Kram/Anna

http://virranna.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Så var jag här igen. Rastlöst vridande, snurrande, åmande, runt runt i sängen. Ilsket stirrande på de rostiga rören i taket, frenetiskt ryckande i det provisoriskt upphängda lakanet som skulle skydda mig från den förbannade solen som aldrig ...

  Orkar inte längre röra mig. Inte skriva, inte träffas. Bara tänka. Har blivit en maskin och som en maskin går jag till jobbet, ler som jag har lärt och går hem. Äter, sover, vaknar. Upprepar. Liksom ett handikappat barn sitter jag i mitten av l...

  Foto: Stan Honda      Sedan jag lämnade Longyearbyen den 15:e december så har jag upphört existera. Skulle man kunna tro, när man läser min blogg. Men det stämmer inte. Jag existerar, lever, ångar och pulserar, mer än någonsin. Jag har bara...

                "Bam! Bam! Bam! Dunk! Dunk! Smock!" vaknar halv fem på morgonen och vet inte om jag ens sovit. Någon jävla tjomme står och rycker i vår rumsdörr medan tre andra går berserk i trapphuset och en femte retarderad står och gapar i...

Nu ligger vi äntligen i vår rökstinkande säng på ett halvsunkigt hotell i Amsterdam. Resan hit gick bra,trots Malins och toves oslagbara mitchmatch. Två yra hönor som älskar att prata politik och dricka kaffe när vi egentligen borde stå och köa vid g...