Idag på sveriges radio: "För att minska risken för plötslig spädbarnsdöd avråder Socialstyrelsen föräldrar från att sova tillsammans med barn under tre månader." 

Socialstyrelsen gör det igen. Med dårpippin Göran Wennergren i spetsen går de ut i media för att skandera ut till svenska folket vilka förfärliga föräldrar vi är som ger barnen fel mat, ammar fel, ger dem fel leksaker, ligger ihjäl dem om nätterna och utsätter våra stackars barn för alla möjliga farliga saker bara genom att föda dem. "Omkring 20 barn per år dör i plötslig spädbarnsdöd." Ja, det låter ju förfärligt. "En undersökning i våras visade att 22 procent av de barn som dött i plötsligt spädbarnsdöd hade sovit tillsammans med en förälder." Ja, men det låter ju ännu värre. TJUGOTVÅ PROCENT! Vänta nu, det är ungefär FYRA barn per år som dött när de sovit med en förälder. Och då borde det innebära att de resterande sexton barnen som dog sov någon annan stans? Då har jag några funderingar mr. Göran Wennergren:

1. Var, enligt din statistik verkar det tryggast för barnet att sova? Hos föräldrarna (4 döda) eller någon annan stans (16 döda)?

2. I Sverige föds ca.110 000 barn per år. Är fyra döda barn då verkligen en sådan hemsk siffra att du måste ringa i varningsklockorna på en gång?

3. Är det värt att riskera att INGA barn får uppleva den trygghet som "samsovning" innebär för att det finns en nästan obefintligt risk att det kan gå illa?

De senaste 125 000 åren har vi människor fött, matat, sovit, lekt, uppfostrat och gosat med våra barn, men NU år 2013 verkar det ju vara en hel jävla vetenskap att ta hand om ungar. Den mest grundläggande instinkten vi har i oss, inprogrammerat i både kroppen och själen har de senaste årtiondena successivt  tagits ifrån oss. I och med det så har socialstyrelsen omyndigförklarat hela svenska folket, vi förväntas helt enkelt inte vara förmögna att fatta egna beslut eller hantera det ansvar som medföljer att skaffa barn. Så dom kommer med sina pekpinnar och varningar om allt mellan himmel och jord tills vi blir så osäkra att vi faktiskt TROR att vi är helt oförmögna att ta hand om våra barn och lämnar således över allt ansvar till systemet.

Om något då händer våra barn så kan vi alltid skylla ifrån oss eftersom att vi inte längre själva bär ansvaret, vilket leder till att socialstyrelsen hela tiden måste ligga steget före och varna för alla tänkbara faror (och icke-faror) för att inte kunna beskyllas. Den ena föder den andra och sedan fortsätter denna katt-och-råtta-lek i all evinnerlighet.

Det här storebrors-syndromet är inte något som specifikt drabbar småbarnsföräldrar, utan är en väl inarbetad del av vårt svenska samhälle och vår kultur. Vi har helt enkelt blivit så vana vid att någon annan har ansvar och bestämmer att vi helt slutat tänka själva av rädsla för att göra fel. När det nu gäller spädbarnsfrågan så tycker jag att det är extra viktigt att vi medborgare tar vårt eget ansvar och slutar leka jagalek med socialstyrelsen. Deras jobb är att hjälpa till med verkliga problem, inte att styra och ställa i frågor som saknar betydelse.

Jag, som inte ens är förälder är helt övertygad om att det bästa sättet att ta hand om sitt barn på, är att följa sina instinkter och känslor. Vill du amma barnet i två år- gör det. Vill du sova med barnet- gör det. Vill du låta ungen tugga på plastleksaker- gör det och vill du värma vällingen i micron så GÖR DET. En frisk förälder utsätter normalt inte sina barn för direkt fara, utan de flesta överlever trots allt uppväxten även om man inte följt socialstyrelsens en miljon goda råd.

Så, Göran Wennergren; jag tycker att du ska ta några djupa andetag, hålla käften, krypa tillbaka ned i sängen där du kom ifrån och lägga energin på dina egna barn istället för huruvida andra sover med sina. För det har varken du eller någon annan med att göra.

/M

Har vi pratat om fenomenet ensam svensk på promenad? Nej? Då gör vi det nu!

Detta fenomen förekommer i högsta grad i miljöer där man förväntar sig vara ensam, som till exempel i skogen eller en mindre trafikerad väg sent på kvällen. Man kanske är på väg hem, är ute med hunden eller kanske bara unnar sig en liten hurtig power-walk. Vad än syftet kan tänkas vara, så är dessa typer av situationer extremt riskabla för den skygge svensken. När som helst kan nämligen något oväntat inträffa, något som bryter lugnet och kanske tvingar svensken att utmana sina sociala färdigheter. Det kan dyka upp en annan människa!

Scenario:

Du är ute på din månatliga power walk för att lindra ditt dåliga samvete sedan gårdagens pizza med polarna. Du har stoppat lurarna i öronen för att på bästa sätt avskärma dig från alla tänkbara hot utifrån och pinnar på i god takt längs ditt gamla vanliga promenadstråk. Du har just kommit in i ett behagligt tempo och tankarna börjar just samlas i ett förenligt lugn, när det som inte får inträffa inträffar.

Ungefär 20 meter framåt dyker en annan människa upp runt kröken och är på väg i samma power walk-tempo, rakt emot dig. Du känner hur dina muskler börjar spänna sig, din puls ökar, svetten börjar rinna och med flackande blick söker du desperat efter en avstickande stig eller annan angränsande flyktväg. Du finner ingen, men fortsätter i samma tempo för att inte ge ett osäkert intryck och börjar febrilt gå igenom olika försvarsmetoder i huvudet. Du skulle kunna ”tappa vanten” precis när ni ska mötas eller ”vara tvungen att ringa ett viktigt samtal” eller ”kolla mejlen i mobilen”. Ingen av dessa metoder känns helt trovärdig så du bestämmer dig för att spela helt oberörd och passera din motståndare på ett tvärsäkert och nonchalant sätt för att hen inte ska förstå hur rädd du är.

Bara 10 meter kvar nu. Du ökar takten för att kunna röra armarna på ett naturligt sätt och försöker hitta en bekväm punkt att fixera blicken på. Det slutar troligtvis med att du bestämmer dig för att titta 90 grader till vänster, rakt in i skogen eller 180 grader rakt ner i marken. Oavsett vad så är det bra, då du slipper se den du möter och kan således låtsas att hen inte existerar och situationen förefaller iallafall mindre outhärdlig. Du höjer volymen på din spelare och passerar den mötande utan en blick, ett ord eller en min.

När ni gått förbi varandra och hunnit cirka 20 meter börjar du slappna av, bedömer att det är riskfritt att titta bakåt för att se om människan tittar bakåt. Det gör hen inte, du pustar ut och tackar Gud för att du kom undan med livet i behåll.

Känner du igen dig?

Troligtvis gör du det. Och om inte så kan du skratta dig lycklig. Detta är iallafall något som händer mig väldigt ofta och jag måste på något sätt tro att det även händer andra. Det är så fascinerande och vad som är mer fascinerande är att jag också höll på så här, fram till en dag då jag totalruttnade på mig själv och mitt löjliga beteende och aktivt började jobba med det här. Nu mera när jag möter folk i skogen så hälsar jag nästan alltid. Detta har med tiden blivit till något av en sport, att se hur människor beter sig när dom möter mig. Vissa jag möter gör som jag själv; uppmärksammar mötande tidigt, tittar i ögonen, nickar, hälsar och går vidare. Andra  avvaktar eller byter väg. Det värsta är de som gör enligt scenariot och bara ignorerar, för då är det ju helt lönlöst att ens försöka. Då kan man inte göra annat än att skratta.

Att säga "hej" är så ENKELT och borde ju vara det mest grundläggande i vanlig uppfostran, att man hälsar eller i alla fall uppmärksammar människor man möter. Dessutom tycker jag att det är det mest bekväma sättet att möta främmande människor på. Att hälsa istället för att lägga en massa energi på att känna sig obekväm.

Så, nästa gång du möter en främmande människa i skogen; testa den enkla metoden istället för den jobbiga. Det kommer göra promenaden lite trevligare.

/M

Jag hade egentligen inte tänkt att jag skulle skriva trista "jag-har-gjort-idag-anekdoter" på denna blogg, men ikväll kan jag inte låta bli. Anledningen till detta är att jag idag har vidgat mina vyer något otroligt. Jag har upplevt något jag aldrig trott att jag, JAG skulle få uppleva i detta liv. Jag har nämligen blivit av med min Ullared-oskuld!

Jag har varit inne i Gekås shoppingcenter och dessutom gick det förvånansvärt bra! Jag överlevde, fick inte panikattack eller blev förbannad. Mina förväntningar på Ullared har alltid varit ett hysteriskt konsumtionsinferno, fullsmockat med feta svenssons med shoppingvagnar stora som traktorer och så vidare. Allt detta stämde iochförsig ganska bra, förutom att jag faktiskt tyckte att det var helt okej, nästan lite roligt.

Dock märkte jag verkligen vilken påverkan billiga priser har på den mänskliga hjärnan. Jag gick in med inställningen att jag kanske skulle ha en grej, det slutade med att jag handlade för 1600 kr, saker som jag kom på att jag "behövde". Jag som trodde att jag var hyfsat bra på att genomskåda och motstå företagens tricks och knep för att få mig att handla massa skit som jag inte behöver, men Ullared har fan knäckt mig! Det är nästan att jag skäms att berätta om det, men känner ändå att bloggen får agera min bikt idag.

"Käre, gode bloggen som är på internet. Förlåt mina synder och ha överseende med min mänskliga dumhet. Jag lovar att jag kommer göra om det igen."

/M

Det är du och jag Kirsten. Du och jag det.

När jag var liten hade jag inte perfekta tänder. Dom lutade lite inåt och de övre framtänderna försökte liksom gömma sig lite bakom hörntänderna. Jag såg nog ut lite som Kirsten Dunst om jag inte minns fel. Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin hade några problem med mina lite skeva tänder, vilket jag kanske borde haft då en massa andra kroppskomplex inträdde ganska tidigt i mitt liv. När jag var tio inträdde dock en annan kraft som har kommit att påverka en stor del av min uppväxt och därmed mitt liv, nämligen tandregleringen.

Tandregleringen talade om för mig att jag inte hade perfekta tänder, vilket skulle kunna medföra problem senare i mitt liv. Och problem vill man ju inte ha, så jag lät dom göra vad som krävdes för att förebygga alla eventuella framtida otrevligheter. De började med att sätta in en metallkonstruktion i min gom, fastmonterad med stålringar runt de innersta tänderna i överkäken. Jag minns att jag var livrädd den gången, jag grinade så mycket att vi fick gå och komma tillbaka när jag lugnat ner mig. Den tandställningen hade jag sedan i kanske ett år, tills tanterna insåg att det inte hade hjälpt ett skit och började då smida nya planer för att kunna tygla mina vildar till tänder.

Lagom tills jag skulle börja högstadiet fick jag räls både uppe och nere. Det gjorde fruktansvärt ont innan munnen vant sig vid de ständigt skavande stålfästena och jag skämdes så mycket att jag aldrig skrattade med hela munnen, utan snörpte åt läpparna runt tänderna eller höll upp handen när jag talade. I två och ett halvt år gick jag runt och såg ut som en köttätande växt så fort jag öppnade käften, så den dagen jag blev av med tågrälsen minns jag som en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. När jag cyklade hem från tandläkaren, med svullet tandkött och spräckta mungipor var första gången på över tre år som jag skrattat med hela ansiktet.

Den dagen, i åttonde klass blev jag av med rälsen, men för att hålla fast mina nyperfekta tänder på plats, lät man sätta fast en ståltråd på insidan av respektive tandrad. Dessa har jag nu haft i sju år, fram tills nu i veckan då en av trådarna gick sönder och jag bokade tid för att laga den. Tandregleringen meddelade mig då att det inte skulle vara någon vits med att laga eftersom att jag snart skulle bita sönder den igen och därmed rekommenderades jag att använda en sovskena istället. Sovskenan är en avgjutning av mina tänder i hårdplast som jag ska trycka upp i överkäken varje natt för resten av mitt liv.

Jag har nu sovit med denna skena i tre nätter och det fungerar bra, men jag har nu börjat fundera i banorna "är detta verkligen värt det?" Hur länge ska jag hålla på och kämpa när det enda mina stackars tänder vill är att sjunka tillrätta till sina ursprungliga platser och bara vara så som de var skapta; lite lätt inåtlutande som hos Kirsten Dunst. Till vilket pris ska jag eftersträva det perfekta idealet? Och hade jag mått sämre eller varit en tråkigare människa om jag inte haft raka tänder? Det känns väldigt tråkigt att jag först nu, efter elva år i tandregleringens våld börjat ifrågasätta hur det kommer sig att vi min generation måste vara så förbannat perfekta.

Jag tycker att vi borde fundera mer på varför vi gör som vi gör, varför vi anpassar oss efter vad pengagiriga människor runt om oss vill att vi ska göra. Det är självklart, inser jag nu, att tanregleringen gör precis som till exempel plastikkirurgerna och schampootillverkarna. De drar nytta av den dåliga självkänsla vi har som tonåringar, pratar mjukt med oss, trycker på våra ömma punkter och tjänar feta pengar i skuggan av underklädesreklamer och kändisars kritvita leenden. Vi måste stå på oss, tänka själva och framför allt fundera över vilka ideal vi vill förmedla till våra egna barn.

Jag vet inte när jag kommer ha styrkan att slänga min plastskena, men en dag kommer jag göra det. Och då är det jag, Kirsten Dunst och våra sneda tänder, lyckliga i alla våra dagar.

/M

Idén om att starta en blogg har funnits hos mig i flera år men det har liksom aldrig blivit av att få tummen ur. Nu är jag dock för första gången arbetslös och har hur mycket fritid som helst och då känns det löjligt att inte ta tag i saken som legat och grott så länge. Bloggsuget blev dock extra hårt för några veckor sedan, då Facebook gång på gång tog bort mina omslagsbilder och stängde av mig utan någon annan motivering än att jag brutit mot deras "gemenskapsregler". Bilden, som jag publicerade flera gånger, visar fyra kvinnor med färgglada rånarluvor och med bara bröst som demonstrerar mot de politiska rättsövergrepp som drabbat det ryska punkbandet "Pussy riot" sedan 2012. Jag blev förbannad och publicerade således samma bild, med olika censurer för att se vad det var som Facebook anser vara stötande med bilden. Den version som fick vara kvar längst, varade nästan en vecka innan någon (Facebook eller privatanvändare. Vet ej vem som anmäler) upptäckte att jag "glömt" censurera en av bildens sex bröstvårtor.

Man kan diskutera orsaken till varför inte denna bild får visas på FB i all oändlighet eftersom att jag fortfarande inte fått någon motivering till anmälningarna, men det blev iallafall en mindre debatt på grund av min arga statusuppdatering angående händelsen som engagerade många människor. Jag personligen har inget emot om facebook vill censurera nakenhet, men det jag verkligen inte förstår är ju att den bild jag publicerade är väldigt påklädd om man jämför med oerhört många andra bilder som postas varje dag. Då kommer ju min frågeställning ganska naturligt. Varför är det okej med bilder (och övrigt innehåll för den delen) som postas i grupper som "naked chicks", "naked selfies" och "horny girls", där sexism och porr vräks ut i mängder, medan det inte får förekomma några naturliga bröst i ett icke-sexuellt sammanhang? Jag får det inte att gå ihop.

Detta var iallafall bakgrunden till varför jag överhuvudtaget skaffat blogg, för att kunna publicera och skriva vad jag vill utan att någon högre makt censurerar det för mig. Dock ska jag inte bara skriva om tråkiga saker, jag har faktiskt fler strängar på min lyra än att vara gnällig. :)

Här är iallafall den omdebatterade bilden (överst) som vi kan jämföra med en annan som jag haft som profilbild i flera månader utan att den togs bort (nedertst till vänster) och slutligen en som faktiskt ligger på fejjan nu (nederst till höger).

Puss puss bloggen!

/M

Nu har jag gått i flera veckor och fnulat på vad min blogg skulle kunna heta och i natt, när jag låg i bäddsoffan i moderns och faderns arbetsrum så kom det äntligen till mig. Det brukar tyvärr vara så, att idéerna och inspirationen pluppar upp nattetid, när jag egentligen borde sova, men bättre det än aldrig. Bloggens namn behöver jag nog inte förklara så mycket, utan tycker att det får tala för sig självt.

/M