Foto: Peter Burman

Det är med tunga steg jag går av Malmö m/s på Longyearbyens kaj. Vänder mig ständigt om i hopp om att någon ska ropa mitt namn, be mig att komma tillbaka, surra fast mig vid rodret och ta mig med tillbaka ut i oändligheten, till äventyren. Men ingen ropar på mig, för mirakel är något som bara finns i sagorna. Så med värkande mage och sorgen pressande i halsen cyklar jag i sakta takt längs vägen som leder mig till den by jag de senaste månaderna börjat kalla för mitt hem. Nu vet jag inte längre vad jag ska kalla det, för den här veckan blev mitt hem en liten träbåt med tretton hytter i det stora, vilda ishavet. 

/M

Resan lider mot sitt slut och det känns både skönt och jävligt på samma gång. Jag älskar det här livet; friheten, naturen, arbetet, människorna.

Jag vill inte att det ska vara slut än, men imorgon blir det så. Då väntar det normala på mig hemma i Longyearbyen och just nu känns det inte särskilt lockande..

/M

Idag har jag satt i zodiakbåtarna, ankrat och lättat ankar, sett en dålig film, sett en lavin, spelat uno och blivit Svarta Malin- havets fasa. Känner mig som en riktig sjöman!

/M

Den svenska nationaldagen har jag aldrig firat, förrän idag. Förmiddagen var fantastisk! Passagerarna var ute med zodiakbåtarna, solen strålade, havet var helt stilla så crewet slog ihjäl några timmar på däck i solen. Jag badar nästan aldrig, även om det är tjugo grader "varmt" i vattnet så finner jag sällan något nöje i att plaska runt, men befinner man sig på ishavet så måste man passa på, tänkte jag, och hoppade i två gånger. 

Resten av dagen har jag ägnat åt att filma allt som sker på båten, svabbat däck med Thomas, lärt mig att göra maskinkontroll, spanat på isbjörn, solat, pysslat runt med Ville, fettat "ankarstyret" eller vad det heter och lärt mig servettvikningar. 

På eftermiddagen och kvällen har det varit en jäkla sjö. Skeppet har gungat i sidled så att man knappt kunnat gå utan att fara in i väggen, saker har flugit huller om buller, stolarna har ramlat omkull, glasen och besticken har fått ligga i soffan istället för på bordet, potatiskastrullen har farit åt helvete i köket och Uffe har kastat sig efter flygande pizzor, det har kort sagt varit kaos. Men jäklar vad kul det har varit med lite action! Hur jag och Anna lyckats servera gästerna maten utan att plantera den i ansiktet på dem är för mig ett mysterium. 

Jag vill inte mönstra av på måndag, jag vill stanna kvar här, på denna sjuka plats. Men plikten kallar..

/M

Det här jobbet är helt och hållet fantastiskt! Jag får seriöst betalt för att vara ombord på världens mysigaste lilla lyxkryssare, stå på däck och lapa sol och glo på jordens vackraste natur hela dagarna. Städar lite, får isbjörnarna serverade, hjälper gubbarna med diverse skojiga saker, sitter på bryggan och snackar skit, kokar kaffe, tömmer och fyller diskmaskinen, åker på valrossexpedition och bara njuter av tillvaron. Vilket jobb! Jag kan nog inte riktigt förstå vad jag får vara med om just nu.

Ikväll när jag sa godnatt till Uffe:

U- Nu ska jag berätta en godnattsaga som kapten brukar berätta för mig.

M- Okej, så trevligt!

U- Vet du vilket som är världens dyraste skinn?

M- Öh, naeeej?

U- GORILLFITTESKINN!!! Höhöhö!

Har lärt mig så mycket matnyttigt här på Malmö.

/M

Foto: Peter Burman

Foto: Peter Burman