Tiden rinner mig ur händerna utan att jag hinner märka det. Timmarna flyger förbi som fåglar och blir till dagar som blir till veckor som snart blir till åtta månader sedan jag för första gången satte min fot på den lilla flygplatsen i Longyearbyen. Jag har hunnit uppleva så mycket här, men ändå ingenting i jämförelse med vad som finns kvar att se av denna outgrundliga plats på jorden. Det börjar sakta gå upp för mig varför så många blir kvar här år efter år efter år. 

      Longyearbyen är en bubbla. En bubbla i ett oändligt landskap där äventyret och farorna lurar bakom varje fjälltopp. När helst vi får lust är det bara att fly, till naturen och spänningen, för att sedan krypa tillbaka in i den säkra lilla bubblan när vi fått nog. Här behöver vi inte bry oss om någonting. Det finns ingen fattigdom, ingen misär, sjuka eller ålderdom, för när livets mörkaste kapitel gör sig påminda, är Svalbard snabb med att göra sig av med bördan. Då får man åka hem, dit man kom ifrån och hoppas på att få dö någon annan stans. 

      Här är så långt från resten av världen. Det är så lätt att glömma, att inte höra av sig, inte se på nyheterna, så svårt att bry sig när hela ens tillvaro kretsar kring sängen, jobbet, puben, fjället och ett hundratal individer. Ibland läser jag nyheterna på internet, men tappar intresset efter fem minuter då jag inser att det inte spelar någon roll hur mycket eller lite jag vet om omvärlden. För nästa gång jag loggar in på gp så kommer jag ändå läsa om samma krig, samma skit, samma idioter och lidande som jag gjorde första gången jag någonsin lärde mig läsa. 

      Det är så enkelt att leva här. Det är så enkelt att det ibland känns otäckt. För jag undrar, hur ska man kunna utvecklas till en bättre människa när man lever i en by där ingen bryr sig om något annat än att tjäna och förvalta sina egna pengar? Där folk skenheligt inbillar sig att de är i ett med Moder jord samtidigt som de går runt i sälskinns-stövlar och dunjackor med rävpälskrage med motivationen att det är okej här för att det är kallt på vintern?

      Den kärleksrelation som med rasande takt vuxit fram mellan mig och den här sjuka platsen är både fantastisk och destruktiv, stark och explosiv och jag vet inte hur jag ska kunna bryta mig loss. Bubblan som är så underbar att leva i har ett bäst före-datum. Den krymper mer och mer för varje dag som går och om jag inte tar mig här ifrån i tid så kommer jag sakta att kvävas tills jag blir ingenting. Har redan börjat planera min flykt, men än så länge är jag för feg för att ta steget, att säga upp mig, lämna mina nyfunna vänner, släppa taget om den trygga och bekväma tillvaro som så välkomnande har infunnit sig i mitt annars så impulsiva och ryckiga liv. 

      En dag kommer jag vakna upp och känna att det är dags. Och då åker jag.

      Men det blir inte idag.

/M