Polarräven boar mitt i Pyramidens centrum. När en flock med vilda turister invaderar staden smiter den snabbt undan och gömmer sig under Lenins beskyddande vingar. Longyearbyens grå och bruna, karga svepning fläckas av gröna fläckar med prunkande mossa och utanför vårt sovrumsfönster står två renar och girigt tuggar i sig det sista gräset innan vintern. En promenad över glaciären, vars bortsmältning sakta börjar avta i väntan på nya krafter till att sakta byggas upp igen om några månader. Vädret skiftar från strålande sol och tio plusgrader till bitande kalla vindar och nysnö på fjälltopparna över ett tidsspann av två minuter. Sommaren på Svalbard närmar sig sitt slut tillsammans med en av de för mig sämsta veckorna på väldigt, väldigt länge.

Trots allt har det skett en del bra grejer. Några fjällturer, en tatuering, en brevröst till Sveriges riksdagsval och några timmar av fint väder, men när det varje dag sker en positiv sak och tio negativa så är jag inte människa nog att hålla humöret uppe. Den senaste veckan har varje morgon varit en psykisk kamp mot inbillade krämpor och fantasier om att ringa till jobbet och sjukanmäla, alternativt säga upp mig. Lotte har varit förbannad på allt, jag har varit förbannad på allt och när man är två förbannade följeslagare som lever sida vid sida dygnet runt så är det inte lätt att bryta sig ut ur the never ending circle of bitterhet. Kärleken kommer och lämnar lika ofta som jag öppnar kylskåpet och för varje gång faller insikten sakta på plats framför mig, en liten bit i taget, att mannen i mina drömmar kanske inte bor i Longyearbyen, trots allt. Fick mig ju en tatuering iallafall, mot några hundra norska och en flaska Svalbardcognac, vars logga från och med nu kommer pryda min vänsterarm till den dag jag går i graven.

I natt sov jag tretton timmar, för det enda jag just nu vill är att denna vecka ska ta slut så fort som möjligt, så jag gör nog samma sak i natt.

Välkommen kära, älskade måndagen den 4:e augusti 2014. Jag har längtat så!

/M