När jag först startade den här bloggen så var tanken att jag skulle ha den för att skriva av mig mina aggressioner som jag inte får utlopp för i vardagen, då jag är en sådan stillsam och trevlig person. Detta ändrades tyvärr när jag fick för mig att flytta till Svalbard och alla hemifrån började tjata om att jag skulle blogga om livet här och lägga upp bilder av isbjörnar och norrsken och helvete. Plötsligt tappade jag helt lusten att skriva och slutade således helt tvärt istället för att skriva något alls. Det har ju gjort några människor besvikna, men nu tänker jag att jag struntar i det och fortsätter att skriva om det som faller mig in, så som det var tänkt från början. Isbjörnar och norrsken kommer säkert upp på agendan tids nog, men kreativitet ska inte tvingas fram ur mig för då blir det inget över huvud taget. Det är nämligen så här, att jag har ett drag i min personlighet som inom psykologin kallas för grinig-bebis-syndromet. Det innebär att om jag blir tjatad på att jag ska göra eller vara på ett visst sätt så kommer den griniga bebisen fram i mig och gör tvärt om vad omgivningen vill att jag ska göra. Den griniga bebisen kommer även fram när jag är hungrig eller trött så man kan ju förstå att jag inte är helt lätt att ha att göra med i alla lägen. 

Så, för att komma i rätt stämning igen här på bloggen så tänkte jag värma upp med några reflektioner kring en film som jag såg igår, The wolf of Wall Street. Som synes på bilden så spelas huvudrollen av Leonardo Di Caprio, som jag tidigare tyckte om men som -efter att jag sett detta denna film- nu sjunkit lägre än Danny Saucedu på min poppis-lista. Eller nej förresten, han får inte ens vara med längre.

Filmen är baserad på Jordan Belforts liv- en förstaklassig mansgris som tjänade miljoner på 80/90-talet genom att lura och bedra privatpersoner med sin aktiefirma. Filmen har fått 8,5 i rating på IMDB, nominerats till fem oscars och hyllas i media som en fantastisk svart komedi. Fyrtio minuter in i filmen hade inget annat hänt än att man presenterat ett dussin olika manliga karaktärer, höga på diverse substanser och i olika sexställningar med prostituerade kvinnor. Till slut var jag tvungen att be mitt sällskap att stänga av innan jag förlorade fattningen totalt.

Den allmänna uppfattningen om filmen verkar ju vara att den är cool, kul och så där "ärligt rå" med en imponerande handling. Jag såg den mer som en hyllning till den absoluta mansgrisen, ett förminskande av kvinnors värde och ett onödigt slagkraftigt sätt att föda ett redan worldwide etablerat, sjukt mansideal. 

Hade man gjort en seriös film med samma handling så hade det varit en helt annan femma, men här har man avsiktligt valt att lägga en skojjig slöja över en i mina ögon vidrig historia, antagligen för att folk ska ha lättare att ta till sig filmen. Men vad händer när man gör så? Jo, då tycker folk (enligt mina fördommar i synnerhet män) som ser den här filmen att "haha, fan vilken skön snubbe han Belfort är" när han svindlar, knarkar och utnyttjar kvinnor. Pojkar och män i alla åldrar sitter hemma i sina saccosäckar och tycker att det här är så jävla fett och kul och ingen refklekterar över hur det såg ut i verkligheten, innan Di Caprio kom in i bilden med sitt funny face. Jag ser ingen anledning till att ära ett svin med en rolig film bara för att han har en intressant historia, när man istället kan gräva ner, kissa på, täcka över och glömma honom. 

Men egentligen spelar detta ingen roll, för The wolf of Wall Street är ändå bara en film bland tusen som förlöjligar och förminskar kvinnor till fjantiga sexdockor och hyllar onda män med makt. Jag önskar så innerligt att jag kunde sluta bry mig jag också!

De fyrtio minuter jag såg av The Wolf of Wall Street får 0.5 av 5 i betyg, IMDB suger och nu ska jag gå och ta mig en nattmacka innan jag faller död i sängen. 

Kôss,

/M

Nu har jag sett den andra "man-blir-kär-i-man"-filmen i mitt liv och jag kan inte sluta förundras över hur man framställer manlig homosexuell kärlek i böcker och film. Bög blir kär i bög som inte vet att han är bög förrän han blir bögifierad av den perfekta bögen och så är han otrogen mot sin intet ont anande flickvän. Sen slåss dom och ligger brutalt och slåss lite till. Går det verkligen till så här i verkligheten? Kan inte homosexuell man upplysa mig i pm(?) för jag är genuint och innerligt nyfiken!

 Filmen kan man se här.    

/M

Idag började jag jobba igen och valde verkligen en perfekt dag att göra det på; fredag, i början av högsäsongen, dagen efter det att byggarbetarna slagit hål i väggen mellan serveringen och det nya köket. Det var kort sagt KAOS, men jag har grymma kolleger så det gick bra. Efter jobbet lagade jag käk och pysslade om min influensasjuke sambo så gott jag kunde. Det är väl bara en fråga om timmar innan jag själv ligger och kvider i sängen med omväxlande frossbrytningar och svettattacker.

Från och med idag fram till månadsskiftet är jag officiell hemmavegan. Det innebär att jag bara ska laga vegansk föda fram till mars för att avgöra om jag kommer palla en hel månad med ENDAST vegansk kost. Steget från vegetarian till vegan kan ju tyckas ganska litet, men när jag tänker på vad jag kommer kunna äta (eller snarare, vad jag INTE kommer kunna äta) till lunch på jobbet så verkar det plötsligt jäkligt trixigt. Till att börja med så är ju det allmänna vegetariska utbudet här på Svalbard minst sagt begränsat. Min vanliga lunch på jobbet brukar bestå av en sallad med fetaost och ibland lax. Men som vegan kommer jag inte kunna äta varken jobbets pasta, ost eller dressingar så vad fan blir det kvar då? - Jo, sallad, gurka och tomat! Jag kommer få ta med lunch hemifrån, vilket känns som ett jävligt stort minus både ur bekvämlighets- och ekonomiperspektiv. Men det kommer ju bli intressant iallafall. Och spännande! Ooohh..

Ikväll lagade jag en morotssoppa som blev helt OK. Lite söt och tunn för min smak så nästa gång ska jag smälla i lite citron och potatis så blir det säkert kanon. Till soppan hade jag smörgås (mjölkfritt bröd) med olivröra på. För den som är intresserad så snodde jag receptet från veganrecept.se och improviserade lite eftersom att jag är inkapabel att följa ett recept. Det gick till så här: 

Morotssoppa 4 portioner

4 morötter

1 gul lök

1 palsternacka

1 liter grönsaksbuljong (jag tog vatten och slängde i en tärning med grönfärgat natriumglutamat. det gick bra)

1 deciliter quinoa (svalbardingarna äter inte quinoa så jag hade i röda linser istället)

1 vitlöksklyfta (jag tog tre för hälsans skull)

1 tsk timjan

olivolja 

- Hacka och riv allt och fräs i olja tills löken får färg.

- Släng i buljong, quinoa och timjan. (Här kokade ju jag linserna i buljongen en stund först och hade sedan i grönsakerna. Det fungerade det med)

- Koka upp och låt sjuda i typ en kvart.

- KLART!

Jag hatar grön paprika men hade inget annat snyggt att pynta med, och styla måste man ju göra när man ska fota mat, right? 

Grönsaksrens åker med en påse i frysen för framtida buljongkok i sann gröna vågen-anda. Fan vad jag är käck! 

Smaklig spis!

/M

Okej, nu ska jag skärpa mig, jag svär.

Ljuset har kommit till Svalbard och äntligen kan jag se hur det ser ut i omgivningarna. Energin kommer sakta tillbaka efter att ha varit i botten sedan två månader tillbaka, då jag för första gången satte min fot i Longyearbyen. Jag har börjat skriva dagbok, vilket har visat sig stimulera skrivlusten hos mig och locka fram inspirationen ur vardagen. 

Jag har varit hemma i Sverige på en liten snabbvisit och om man bortser från anledningen till att jag åkte, så var det helt fantastiskt att komma hem. Några dagar sken solen och jag tog långpromenader i skogen och träffade vänner. Man behöver inte vara borta länge för att längta hem! 

För att tillsätta lite spänning i vardagen så har jag bestämt mig för att haka på Djurrättsalliansens kampanj, Den Stora Veganutmaningen, i mars. Det innebär att jag ska försöka leva på enbart vegansk kost under hela mars månad, vilket kommer bli en extra stor utmaning på grund av den begränsade tillgången på färska grönsaker och frukt här på Svalbard. Jag har redan börjat förbereda mig lite genom att bara laga veganskt hemma. Det känns inte så svårt, men däremot att gå runt på jobbet och dregla över bullar och choklad utan att få smaka- DET känns som den riktiga utmaningen. Får väl baka egna veganbullar och ta med in case of emergency. Hur detta projekt än kommer gå så bidrar det väl förhoppningsvis till lite mer bloggmaterial. Det kan ju lugnt behövas känner jag.

Nu ska jag skriva vykort och laga tapenade.

/M