När jag först startade den här bloggen så var tanken att jag skulle ha den för att skriva av mig mina aggressioner som jag inte får utlopp för i vardagen, då jag är en sådan stillsam och trevlig person. Detta ändrades tyvärr när jag fick för mig att flytta till Svalbard och alla hemifrån började tjata om att jag skulle blogga om livet här och lägga upp bilder av isbjörnar och norrsken och helvete. Plötsligt tappade jag helt lusten att skriva och slutade således helt tvärt istället för att skriva något alls. Det har ju gjort några människor besvikna, men nu tänker jag att jag struntar i det och fortsätter att skriva om det som faller mig in, så som det var tänkt från början. Isbjörnar och norrsken kommer säkert upp på agendan tids nog, men kreativitet ska inte tvingas fram ur mig för då blir det inget över huvud taget. Det är nämligen så här, att jag har ett drag i min personlighet som inom psykologin kallas för grinig-bebis-syndromet. Det innebär att om jag blir tjatad på att jag ska göra eller vara på ett visst sätt så kommer den griniga bebisen fram i mig och gör tvärt om vad omgivningen vill att jag ska göra. Den griniga bebisen kommer även fram när jag är hungrig eller trött så man kan ju förstå att jag inte är helt lätt att ha att göra med i alla lägen. 

Så, för att komma i rätt stämning igen här på bloggen så tänkte jag värma upp med några reflektioner kring en film som jag såg igår, The wolf of Wall Street. Som synes på bilden så spelas huvudrollen av Leonardo Di Caprio, som jag tidigare tyckte om men som -efter att jag sett detta denna film- nu sjunkit lägre än Danny Saucedu på min poppis-lista. Eller nej förresten, han får inte ens vara med längre.

Filmen är baserad på Jordan Belforts liv- en förstaklassig mansgris som tjänade miljoner på 80/90-talet genom att lura och bedra privatpersoner med sin aktiefirma. Filmen har fått 8,5 i rating på IMDB, nominerats till fem oscars och hyllas i media som en fantastisk svart komedi. Fyrtio minuter in i filmen hade inget annat hänt än att man presenterat ett dussin olika manliga karaktärer, höga på diverse substanser och i olika sexställningar med prostituerade kvinnor. Till slut var jag tvungen att be mitt sällskap att stänga av innan jag förlorade fattningen totalt.

Den allmänna uppfattningen om filmen verkar ju vara att den är cool, kul och så där "ärligt rå" med en imponerande handling. Jag såg den mer som en hyllning till den absoluta mansgrisen, ett förminskande av kvinnors värde och ett onödigt slagkraftigt sätt att föda ett redan worldwide etablerat, sjukt mansideal. 

Hade man gjort en seriös film med samma handling så hade det varit en helt annan femma, men här har man avsiktligt valt att lägga en skojjig slöja över en i mina ögon vidrig historia, antagligen för att folk ska ha lättare att ta till sig filmen. Men vad händer när man gör så? Jo, då tycker folk (enligt mina fördommar i synnerhet män) som ser den här filmen att "haha, fan vilken skön snubbe han Belfort är" när han svindlar, knarkar och utnyttjar kvinnor. Pojkar och män i alla åldrar sitter hemma i sina saccosäckar och tycker att det här är så jävla fett och kul och ingen refklekterar över hur det såg ut i verkligheten, innan Di Caprio kom in i bilden med sitt funny face. Jag ser ingen anledning till att ära ett svin med en rolig film bara för att han har en intressant historia, när man istället kan gräva ner, kissa på, täcka över och glömma honom. 

Men egentligen spelar detta ingen roll, för The wolf of Wall Street är ändå bara en film bland tusen som förlöjligar och förminskar kvinnor till fjantiga sexdockor och hyllar onda män med makt. Jag önskar så innerligt att jag kunde sluta bry mig jag också!

De fyrtio minuter jag såg av The Wolf of Wall Street får 0.5 av 5 i betyg, IMDB suger och nu ska jag gå och ta mig en nattmacka innan jag faller död i sängen. 

Kôss,

/M