Okej, nu ska jag skärpa mig, jag svär.

Ljuset har kommit till Svalbard och äntligen kan jag se hur det ser ut i omgivningarna. Energin kommer sakta tillbaka efter att ha varit i botten sedan två månader tillbaka, då jag för första gången satte min fot i Longyearbyen. Jag har börjat skriva dagbok, vilket har visat sig stimulera skrivlusten hos mig och locka fram inspirationen ur vardagen. 

Jag har varit hemma i Sverige på en liten snabbvisit och om man bortser från anledningen till att jag åkte, så var det helt fantastiskt att komma hem. Några dagar sken solen och jag tog långpromenader i skogen och träffade vänner. Man behöver inte vara borta länge för att längta hem! 

För att tillsätta lite spänning i vardagen så har jag bestämt mig för att haka på Djurrättsalliansens kampanj, Den Stora Veganutmaningen, i mars. Det innebär att jag ska försöka leva på enbart vegansk kost under hela mars månad, vilket kommer bli en extra stor utmaning på grund av den begränsade tillgången på färska grönsaker och frukt här på Svalbard. Jag har redan börjat förbereda mig lite genom att bara laga veganskt hemma. Det känns inte så svårt, men däremot att gå runt på jobbet och dregla över bullar och choklad utan att få smaka- DET känns som den riktiga utmaningen. Får väl baka egna veganbullar och ta med in case of emergency. Hur detta projekt än kommer gå så bidrar det väl förhoppningsvis till lite mer bloggmaterial. Det kan ju lugnt behövas känner jag.

Nu ska jag skriva vykort och laga tapenade.

/M 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Så var jag här igen. Rastlöst vridande, snurrande, åmande, runt runt i sängen. Ilsket stirrande på de rostiga rören i taket, frenetiskt ryckande i det provisoriskt upphängda lakanet som skulle skydda mig från den förbannade solen som aldrig ...

  Orkar inte längre röra mig. Inte skriva, inte träffas. Bara tänka. Har blivit en maskin och som en maskin går jag till jobbet, ler som jag har lärt och går hem. Äter, sover, vaknar. Upprepar. Liksom ett handikappat barn sitter jag i mitten av l...

  Foto: Stan Honda      Sedan jag lämnade Longyearbyen den 15:e december så har jag upphört existera. Skulle man kunna tro, när man läser min blogg. Men det stämmer inte. Jag existerar, lever, ångar och pulserar, mer än någonsin. Jag har bara...

                "Bam! Bam! Bam! Dunk! Dunk! Smock!" vaknar halv fem på morgonen och vet inte om jag ens sovit. Någon jävla tjomme står och rycker i vår rumsdörr medan tre andra går berserk i trapphuset och en femte retarderad står och gapar i...

Nu ligger vi äntligen i vår rökstinkande säng på ett halvsunkigt hotell i Amsterdam. Resan hit gick bra,trots Malins och toves oslagbara mitchmatch. Två yra hönor som älskar att prata politik och dricka kaffe när vi egentligen borde stå och köa vid g...