En gång för cirka 10 år sedan levde ett änglabarn på jordens mörka rund vid namn Malin. Hon hade blå ögon och ulligt, mjukt hår i blonda lockar till axlarna. En dag bestämde sig Malin för att sluta vara en blond krulltott och färgade håret brunt. Sedan svart. Sedan rött. Sedan brunt igen, sedan henna-orange. Och vid någon tidpunkt för tre år sedan kände hon att hon måste ta steget längre, bort från sitt gamla ulliga jag och började dreada sina lockar. Sedan färgade hon det mörkt igen. Så fick hon sin ideal-look, som en blek häxa med svart svinto hängandes i långa korvar kring sin skrangliga gestalt. Hon var lycklig.

Men så för några veckor sedan skedde någonting. Jag vet inte vad, men jag funderar på om Malin nådde ett stadie i livet då hon bara ville bli sig själv igen. Så hon bestämde sig för att göra sig av med den mörka kulören och återgå till sin naturliga hårfärg. Sagt och gjort. Hon började med att provbleka de mörkaste dreadsen och fann att det kändes bra. Så hon gick och köpte två paket med Super Blonde avfärgningsmedel och satte igång processen. Hon började med underhåret och så långt var allt väl. Men när tiden var kommen att preparera den andra flaskan med avfärgningsmedel råkade hon tappa ut en tredjedel på badrumsgolvet. Malin tänkte "fuck it", skrapade upp det som gick att rädda och fortsatte med sitt bestyr. Efter några timmar noterade hon dock att det inte riktigt blekte så jämnt i håret som hon hade tänkt och började fippla med förpackningarna för att ta reda på vad problemet skulle kunna tänkas vara. Så fann hon en tub med blekcreme i den ena förpackningen. "Fan också" tänkte Malin när hon insåg att hon glömt att tillsätta en av tre ingredienser i den sista färgflaskan som i detta ögonblick redan frätte och pyrde bland hennes stackars misshandlade dreadlocks. Men då hon inte fann på något annat råd tog hon helt sonika den återstående cremetuben och fördelade den så gott det gick i håret. Sedan väntade hon i någon timma till, kliade sig i hårbotten med kladdiga plastfingrar och efter ytterligare en god stund tyckte hon att det var dags att tvätta ur håret. Så tvättade Malin sitt stora hår i fyrtiotre minuter och såg sig sedan i spegeln.

Hon såg så dum ut att hon var tvungen att skratta och gråta på samma gång och kände sig precis som många andra brudar måste gjort i högstadiet när de försökte få det eftertraktade, hollywood-blonda burret, men bara kom så långt som till fyra nyanser av orange. Så med vitfläckiga hårrötter och gula, röda och bruna dreadlocks sitter nu Malin på sitt rum en lördagskväll och vägrar gå ut. Sensmoralen i denna historia är: Gör inte samma misstag som när du var fjorton då du passerat tjugo. Det är bara för dumt. 

Malins hår före den ödesdigra dagen:

Malins hår efter första provblekningen:

Malins hår NU:

Gud..

/M

 

förspel

27 juli 2014 00:35

kram på dig mittordminkropp! Du skriver verkligen en jättebra blogg. En polare till mig länkade den via facebook för ett tag sedan och nu följer jag din blogg varje dag efter jobbet. Kan lixom inte låta bli :-) Du uttrycker dig på ett väldigt unikt sätt.

Fortsätt skriva! Kram <3

/Lina

http://förspel.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Så var jag här igen. Rastlöst vridande, snurrande, åmande, runt runt i sängen. Ilsket stirrande på de rostiga rören i taket, frenetiskt ryckande i det provisoriskt upphängda lakanet som skulle skydda mig från den förbannade solen som aldrig ...

  Orkar inte längre röra mig. Inte skriva, inte träffas. Bara tänka. Har blivit en maskin och som en maskin går jag till jobbet, ler som jag har lärt och går hem. Äter, sover, vaknar. Upprepar. Liksom ett handikappat barn sitter jag i mitten av l...

  Foto: Stan Honda      Sedan jag lämnade Longyearbyen den 15:e december så har jag upphört existera. Skulle man kunna tro, när man läser min blogg. Men det stämmer inte. Jag existerar, lever, ångar och pulserar, mer än någonsin. Jag har bara...

                "Bam! Bam! Bam! Dunk! Dunk! Smock!" vaknar halv fem på morgonen och vet inte om jag ens sovit. Någon jävla tjomme står och rycker i vår rumsdörr medan tre andra går berserk i trapphuset och en femte retarderad står och gapar i...

Nu ligger vi äntligen i vår rökstinkande säng på ett halvsunkigt hotell i Amsterdam. Resan hit gick bra,trots Malins och toves oslagbara mitchmatch. Två yra hönor som älskar att prata politik och dricka kaffe när vi egentligen borde stå och köa vid g...