Käre gode Gud,

ikväll har jag sett de mest utsatta, jagade, fördrivna och plågade varelserna i hela stora världshavet. Jag såg ett tv-program, men det var på danska så jag förstod inte allt vad som sades, men bilder säger ju mer än tusen ord. På tv-skärmen blinkade scen efter scen förbi, med hundratusen i panik skrikande sardiner, simmande för sina liv i trettiofem kilometer långa fiskstim. Glittrande fjällkroppar som rotlöst forslas av golfströmmen från ställe till ställe, ständigt lynchade, slaktade, lemlästade och bortjagade av större och starkare kreatur. Attackerade och omringade av fåglar, sälar, delfiner, valar, människor och hajar var de än befinner sig. Det finns ingenstans att söka skydd, för överallt är fienden redan på plats.

Jag tänkte, Gud, att det måste kännas så oerhört orättvist för sardinerna, att just de skulle födas till halva världens basfoder. Så jag tänkte, Gud, att jag skulle be dig i sardinernas namn, att sträcka ned ditt magiska pekfinger och stoppa denna fruktansvärda förföljelse och sardinslakt.

Och, så tänkte jag be dig Gud, att snälla, snälla, låt mig inte bli en sardin i mitt nästa liv!

Amen. 

Om det är något jag beundrar i denna värld så är det männsikor som verkligen kämpar för andras välmående. Människor som inte bara tänker på sig själva och sina närmaste utan som hittat ett kall i att hjälpa främlingar och främst bland dessa männsikor så beundrar jag djurrättskämpar. Att kämpa för andra männsikor som man inte känner är otroligt storhjärtat, men att ta steget längre, att riskera allt för att hjälpa varelser av helt annan art, är storslaget.

Vi människor kan inte, hur mycket vi än försöker och vill, förstå djuren fullt ut. Vi kan studera, kartlägga beteenden och analysera sociala strukturer men vi kan inte förstå deras språk och det är där jag tror att den största faktorn till vi-och-dom-känslan mellan oss och djuren ligger. Rasism grundar sig ofta i en oförståelse för andras kulturer och språk och likadant är det när det gäller så kallad speciesism. Det är lätt att förtrycka dom man inte känner en samhörighet med, som talar annat språk, beter sig annorlunda och ser annorlunda ut. Och där har tyvärr djuren en fet nackdel, ty världens härskare kan inte förstå vad de ska göra med dessa annorlunda varelser, förutom att utnyttja dem för sina egennyttiga och ekonomiska intressen.

Men djurrättsaktivisterna ser bortom utseendet, språket och beteendet som skiljer oss människor från djuren vi förtrycker, liksom människorättsaktivisterna kämpar för andra männsikor som på olika sätta skiljer sig från de som förtrycker. Att känna sympati för sin egen mamma är lätt, att känna det för grannens barn är också ganska lätt, att känna det för en tant på andra sidan jorden är svårare och att känna det för en dräktig sugga på en sunkig grisfarm kan vara snudd på omöjligt. Och DÄRFÖR tycker jag att de människor som viger sitt liv åt att slåss för djurens rättigheter är de mest beundransvärda männsikor i alla kategorier.

Här kan ni se senaste nytt från djurrättsalliansens arbete. Kärlek och fred åt alla. <3

/M

Två dagar efter att jag och min vän hittat två döda älgar i skogen så kunde jag fortfarande inte släppa det. Så på morgonen tog jag bilen och åkte tillbaka för att se om dom låg kvar. Väl där täckte jag över kropparna med granris och improviserade en liten begravningscermoni.

      Man kan ju tänka att jag är knäpp och galen men det störde mig nåt oerhört att folk behandlar vår vackra natur och dess invånare med sån respektlöshet, så jag kände mig på något sätt tvungen att kompensera för jägarnas brist på ansvartagande. Nu tror jag ju inte att det spelar någon roll för älgarnas utspridda benknotor om någon tänt ett ljus för dem eller inte, men mitt samvete är nu lite lättare, hundägare slipper se älgkadavren från promenadvägen, moder jord har fått en lite släng av upprättelse och älgarna en begravning. Alla glada och nöjda!

/M

Jag slutar aldrig förvånas över hur grym och vidrig människan är. När jag läste om angorakaninerna här så var det inte långt till tårarna asså. Jag blir så jävla arg och ledsen över hur folk beter sig mot djur och varandra så det är svårt att veta vad man ska ta sig till. Bra iallafall att detta har kommit upp till ytan och att åtminstone fyra av de svenska kedjorna tar ställning. Men synd att detta snart kommer glömmas bort och att Kina aldrig kommer bry sig om varken människor eller djur så länge det finns pengar att tjäna. Skitvärld.

/M

Åh, jag har äntligen kommit på vad jag vill utbilda mig till och aldrig har det känts så starkt som nu! :)

Sedan jag var liten har jag velat bli typ en miljard olika saker, bland annat kriminalkommissarie, tatuerare, flygvärdinna, konstnär, journalist, trädgårdsmästare, författare, hundcoach, make up artist, wiccansk översteprästinna... Ja, listan kan göras lång. Men nu har jag äntligen börjat tänka i rätt spår tror jag. Jag har funderat kring det till och från under en längre period, men det var först förra veckan som poletten trillade ned ordentligt.

Jag hade bokat tid hos veterinären för en av kaninerna hemma som haft någon slags svullnad under en tid. Sagt och gjort. Jag var fem minuter i tid, blev hänvisad till undersökningsrummet där jag satt och väntade med mitt darrande och tandhackande nervvrak till husdjur i cirka en kvart innan veterinären äntligen kom in. Hon sa "hej", kände lite på det stackars djuret, konstaterade att det inte fanns något att göra än avvakta, hänvisade mig till kassan utanför och sa "hejdå". Hela förloppet från det att veterinären knackade på dörren till dess att hon stängde den om sig tog tio minuter och kostade mig FEM HUNDRA SPÄNN. FEM HUNDRA SPÄÄNN! Förbannad slängde jag in kaninen i bilen, gasade hemåt och svor att aldrig mer gå till veterinären även om min lilla kompis så skulle vara döende.

Men när jag väl kom hem och fick fundera en liten stund så började ett ljus sakta gå upp för mig. Jag ställde mig framför spegeln och liksom en sinnessjuk började jag föra konversation med mig själv:

Spegelbild:   Att det är SVINDYRT att gå till veterinären betyder att yrkeskvinnan/mannen lär tjäna jäkligt bra med pengar. Och vad är pengar?

Jag:   Makt!!

Spegelbild:   Varför tjänar veterinären så mycket pengar?

Jag:   För att hen gått en svinlång och dyr utbildning och har mycket ansvar.

Spegelbild:    Vad innebär det?

Jag:   Inflytande hos dom som INTE har gått samma svinlånga, dyra utbildning, dvs typ hela Sverige.

Spegelbild:   Och vad innebär DET?

Jag:   Att hen kan påverka samhället bara genom att tala i egenskap av välavlönad veterinär, till skillnad från vanliga dödliga som ingen lyssnar på.

Spegelbild: Duktig flicka. Förresten, du har något grönt mellan tänderna.

Och då insåg jag att det är veterinär jag ska bli! Men det är en lång väg att gå och inte ens säkert att man kommer in, men livet kan ju inte alltid vara en dans på rosor. Jag skrev en liten plus/minus-lista för att skingra tankarna.

Minus

- Jag kommer behöva läsa i 6.5 år eftersom att jag måste kompensera mitt dåliga gymnasieval med att göra ett natur-tekniskt basår innan jag ens kan söka till utbildningen.

- Jag kommer få stå ut med oändligt många korkade djurägare.

- Jag kommer få bevittna väldigt mycket elände som troligtvis avtrubbar den empatiska sidan av mig. Detta skulle iochförsig vara ganska skönt.

- Skyhöga studieskulder.

- Fula arbetskläder.

Plus

- Som jag sa till spegeln; inflytande! Är man högutbildad och tjänar feta pengar så lyssnar folk på en. Jag kommer kunna påverka allt från privata husdjursägare till storbönder och den samhälleliga djurskyddsdebatten. Fler veterinärer borde ställa sig på djurens sida i det offentliga rummet.

- Har man pengar så kan man även påverka på andra sätt än med statusen som följer automatiskt. Men kan använda pengarna i välgörande projekt och sponsra andra som kämpar för ett bättre samhälle. Dessutom kan man inte längre skylla sitt val av Dole-bananer framför fairtrade på kass ekonomi, man har faktiskt mer än råd att stödja rätt företag.

- Är man utbildad veterinär så finns det så många olika områden att jobba inom. På klinik kommer jag ta hand om smådjur och rådgiva ägare, som volontär kan jag hjälpa till att strida mot illegal jakt på utrotningshotade djur, som djurskyddsinspektör kan jag sätta dit bönder och pälsfarmare som inte sköter sina djur och även påverka politiker att ändra lagstiftningen på området. I det privata kommer jag även kunna hjälpa djurägare i min närhet att ta hand om sina djur på ett bra sätt.

Jag känner mig pepp som bara den, har framtiden i min hand och så snart jag kommer tillbaka från Svalbard ska jag ta tag i studierna. Får väl börja med ett sugigt basår med alla mina hat-ämnen, men det är bara att köra på. Och sen ska jag börja rädda världen.

/M

Igår såg jag för första gången filmen om Gandhi från -82. Fyra timmar av häpnad, sorg, trötthet, ilska och kärlek. Var ganska matt efteråt kan jag säga, men damn (!) vad inspirerad jag blev. Jag ville bara slänga av mig alla kläder, väva en blöja och gå ut för att börja omvända alla väldens elaka människor till goda, gudsfruktiga kärleksdyrkare. Sen blev jag lite ledsen, för om inte ens Gandhi lyckades- hur ska då jag? Så det där med att gå ut i blöja och predika blev det inte mycket med, men tänk vad praktiskt det skulle vara om alla började praktisera hans läror lite till mans. Gandhi förespråkade icke-våldsprincipen Satayagraha, som innebär att protestera mot orättvisor med fredlig, civil olydnad. Dvs, istället för att ställa till kravaller och bete sig på samma sätt som förtryckarna så uppträder man fläckfritt, utan våld men också utan att samarbeta. På detta sätt kommer förtryckarna i längden att förlora eftersom att de i omvärldens ögon blir de dumma barnen och dom som protesterar blir de snälla barnen som inte gör något fel. Den här metoden tar så klart längre tid, men om man jämför med att kasta sten så blir dock det slutliga resultatet mer hållbart.

Denna metod tror jag skulle gynna många politiska missnöjesgrupper i världen om den praktiserades, inte minst inom djurrättsaktivismen. Det finns flera olika djurrättsgrupper och organisationer i Sverige som jobbar på olika sätt; de flesta demonstrerar med plakat och informerar omgivningen om det dolda förtryck som sker runtomkring oss och några enstaka grupper släpper ut minkar och utför sabotage på egendom. Det dessa grupper har gemensamt, förutom det långsiktiga målet är att de allt som oftast målas ut som terrorister och skadegörare när de kommer i kontakt med media. Jag personligen har inget emot att folk släpper ut minkar och härjar så länge inte människor eller djur kommer till skada, MEN i detta fall så tror jag inte att det är rätt väg att gå. Djurrättsaktivister har som sagt ett rykte om sig att vara terrorister och en finne i röven på varenda pälsdjursfarmare. Detta är så klart absurt eftersom att de allra flesta går den fredliga vägen, men om man bara hade arbetat lite mer enligt Satayagraha så hade inte farmarna och bönderna haft något att anmärka på hos de fredliga demonstranterna och således hade dom själva blivit bovarna.

Nu är det tyvärr tvärt om, att dom som vill göra världen bättre och arbetar mot förtryck blir dom dumma barnen, och de som livnär sig på andras lidande ses som mobboffer som man tycker synd om. Några konkreta exempel på hur man skulle kunna på ett fredligt sätt jobba effektivare med dessa frågor än vad som redan görs har jag inte. Kött- och pälsindustrin är ju två högst politiska och ekonomiska områden som tyvärr styrs av pengagalna politiker och företagare som sponsras av oss köpgalna konsumenter. Så jag förstår att man blir desperat och startar kravaller, släpper ut minkar och bränner timmerlastbilar, men det är varken bra eller smart för det.

Nej, jag säger bara gör som Gandhi; Bli vegetarian, bli snäll och bli klok. Men skit i blöjan!

/M

Igår, när jag och Elin var ute på skogsäventyr så ramlade vi över ett tämligen sorgligt fynd. På en övergiven tomt en bit ned i skogen påträffade vi ett älgkadaver. Älgkon var så gott som uppäten, med skelettdelar utspridda över halva tomten och bredvid "kroppen" låg ett par blodiga plasthandkar slängda som bevis på att vargen iallafall kan förklaras oskyldig denna gång. Upptäkten var ganska otrevlig, men med då man mot sin vilja accepterar att jakt förekommer så var det ju ändå ganska naturligt. Bortsett från plasthandskarna då.

Men sedan stötte vi på något annat, som fick magen att värka och pulsen att öka. Bara 15-20 meter bortanför älgliket låg ännu en död älg. En kalv, helt orörd, helt intakt. Den var varken styckad eller uppriven av något rovdjur. Då började man känna på riktigt att något inte stod rätt till. Död älgko med plasthandskar och död kalv helt orörd.

När jag kom hem ringde jag och pratade med polisen, som till min förvåning var väldigt engagerade och tillmötesgående i frågan och spekulationer om tjuvjakt togs upp. Kommissarie K. här i stan lovade att kolla på saken med det samma och senare samma kväll så ringde han upp mig och förklarade läget. Han hade pratat med gubbarna som jagar på området och de hade förklarat saken som så: De hade först skjutit älgkon, men efter lite dissikering visade det sig att hon var sjuk på något sätt som gjorde köttet oanvändbart. Strax efter skjöt dom hennes kalv också, som utan vidare undersökning också tydde på att vara infekterad, varpå dom bara hade dumpat kropparna och besvikna knatat hemåt.

Jag blev oerhört lättad över att det faktiskt inte var tjuvjakt det handlade om, som man trodde från början, men jag kan ändå inte låta bli att bli förbannad. Jag blir förbannad, dels över att två oskyldiga varelser, MOR OCH BARN bara dödas helt i onödan. Men det värsta är inte att de har dött, utan på sättet som jägarna har hanterat det hela. Jag tycker att det är respektlöst, arrogant och vidrigt att först skjuta ihjäl djuren, sedan strunta i att gömma kropparna i skogen och för det tredje att skita i att ens ta med sig sina jävla plasthandskar! Det är osnyggt, oproffessionellt, osmakligt och en massa andra synonymer av samma negativa bemärkelse.

Personligen är jag uppfostrad på det sättet, att om jag råkar ställa till med något hemma hos någon annan så gör jag rätt för mig och ställer till rätta så gott jag kan efter mig. Till exempel torkar upp saften jag råkat hälla ut eller ersätter hamstern jag råkat trampa ihjäl. Så tror jag att de allra flesta människor fungerar och detta är något som jag tycker även ska tillämpas när det handlar om naturen. Är du i älgarnas vardagsrum och härjar så ska du banne mig städa upp efter dig också! Jag önskar så mycket att ni som skjöt de två älgarna kommer läsa det här, för ni behöver nog en dos uppfostran i etik och moral!

Blir kanske en arg insändare i nkp. Vem vet?

/M

Det gör så ont i själen att se såna här saker, men för mig är det viktigt att då och då påminnas om varför jag inte köper kött..

/M