Foto: Omid Abolhasani

Man säger att var sak har sin tid.

En tid närmar sig sitt slut, övergår i en ny och byter successivt ut bakfylla, pizza och pusselspel mot danska filmkvällar, våffeltisdagar och sömnlösa nätter i en allt för liten säng. Det är skönt att vara ensam men också fint att ha någon att dela mig själv med. Praktiskt om inte annat, för det är inte alltid lätt att ensam bära på sina egna tankar, sin lycka, själsliga sår och smutstvätt.

Vet att jag tjatar mycket om vädret och ljussättningen på denna magnifika scen, men jag måste, för annars kan jag nog inte acceptera att det är ... totalt mörker. Oavsett vilken tid på dygnet det är så är himlen svart. Det kan vara mysigt, men vart ska energin komma ifrån? Startade en facebookgrupp och hoppades på att fler kände som jag, att mörkret skulle bli lättare att bekämpa om vi var flera. Våffeltisdag, träningsdagar, biljard på Svalbar och tapaskväll och sedan tog den energin slut. Nu har jag stängt in mig i två dagar igen, och älskar det! Bortsett från att jag vet att ju fler dagar jag sitter för mig själv och skriver, läser och ser på film, destå mindre viktigt känns allt annat och snart kommer lugnet och bekvämligheten övergå i rastlöshet, irritation och ensamhetskänsla. Och då börjar det om; hundra procent social, ute varje kväll, middagar, kaffe, träning och sedan lessnar jag totalt och stänger in mig hemma. Helt okej ändå, jag är väl bara sådan. 

Om en månad reser jag härifrån. Då packar jag min väska och byter ut mörker, ullunderställ och arbete mot familj, riktig mat och äventyr i solens gröna boning. Där natt är natt och dag är dag och där det finns fattigdom, spökdjur och chokladkullar. Har inte planerat någonting, inte läst på och knappt ägnat resan en tanke sedan jag bokade flygbiljetterna. Det känns fortfarande så långt bort, så främmande och overkligt att jag helt glömmer bort det om dagarna, har liksom fullt upp med att hitta på överlevnadsstrategier så att inte kylan och mörkret tar mig innan den 15:e december.

/M

Ska du komma till Svalbard och hälsa på, eller resa till ett annat arktiskt turistmål? Med självkritiskt röda kinder såg jag just på den här videon och kände mig som en terrorist i någon annans land. Måste ju tyvärr erkänna att jag inte ser upp med varje steg jag tar på fjället, så en och annan blommas undergång kan jag nog skriva till på mitt samvete, och någon liten sten har väl råkat hoppa ned i min jackficka någon gång ibland, men i övrigt brukar jag uppföra mig. Det som är kul med videon då, är att de andra restriktionerna är helt främmande och obegripliga för många människor som besöker andra länder och platser. Så även om du tror att du skulle vara den perfekta arktiska turisten, se videon! 

/M