Long time, no see.

Så, vart var vi?

Jag sa ju att oktober skulle bli kass. Mørkret intræder tidigare och førsvinner senare før var gång solen med stor møda hæver sin runda, tunga kropp øver horisontens høga kant. Snart ær vi åter i mørkertidens kramande grepp, trevande runt i Longyearbyens svarta bubbla likt zombies på jakt efter lammkøtt till middag. Jag kom till denna ø den sextonde december førra året, och den sextonde december læmnar jag den, ett år senare. Har æntligen bokat min resa till solen.

Nu i efterhand så ænskar jag att valet av resmål hade gått till på ett lite mer spænnande sætt, som att jag med øgonbindel satt mitt pekfinger på værldskartan och på måfå valt ut næsta destination på min upptæcktsresa genom livet. Det hade varit roligare att skriva om på bloggen, men verkligheten ær ju tyværr sællan så spænnande. 

Efter mycket dill och drømmar och planer hit och dit, från att samla insekter i djungeln på Madagscar till att rædda elefanter i Sydafrika eller bli Mahout på Sri Lanka, så sitter jag nu æntligen med en flygbiljett i min hand- till Filippinerna. Jag ær så innerligt glad før min væn Lina, som bær skulden før detta beslut. Jag kom næmligen till henne før några veckor sedan och beklagade mig øver værlden som ær før stor och livet før kort. Då sa hon att hon och Micke bestæmt sig før att resa till Filippinerna. Då bestæmde jag att jag också ville resa till Filippinarna. Sedan bestæmde Tove att hon också ville resa till Filippinerna.

I øvrigt har både Tove och Lina flyttat från Svalbard, i denna gudsførgætna månad på året, vilket ger mig ångest i magen, men det kænns iallafall skønt att veta att vi snart ses igen.

/M