Det är en dag i slutet av Augusti. Inte ett moln så långt ögat kan nå på denna klarblå himmel, solen ler mot Svalbard och dess vidsträckta, bruna fjäll och oss vita små människor i Longyearbyen.

Vi sitter på Kroa och dricker kaffe, delar en pizza och funderar på vad vi ska göra av resten av dagen. Lina går till jobbet medans jag och Tove sitter kvar och planerar. Vi får erbjudande om att följa med på en annan fjälltur på kvällen. En liten resa med båt över till andra sidan fjorden för att gå upp på Hjortfjället! Just det fjäll som jag så länge velat bestiga, men då det krävs båt för att ta sig dit har det aldrig blivit av. Men livet har aldrig varit så mycket på min sida som just denna soliga, underbara dag, så efter en stunds krångel hit och dit, med flytvästar och skjuts, så tycks alla bitar falla på plats.
Halv sju på kvällen är vi på väg med bil till hamnen. Det är jag, Tove och hennes väninna Kristin. Målet med turen är att finna en "postkasse" som ska vara uppsatt vid en eller annan gruvingång, nästan på toppen av Hjortfjället. Dessa postkassar, eller brevlådor, är uppsatta på fjorton fjälltoppar runt omkring Longyearbyen. När man funnit en sådan, skriver man sitt namn i gästboken och hur många toppar man bestigit och när man varit på alla fjorton kan man vinna något pris. Jag personligen har inte brytt mig om att skriva in mig i de där böckerna, men då Tove och Kristin har som mål denna sommar att klara av alla fjorton, så hänger jag bara med dit de vill gå. Själv är jag bara lycklig att få gå ut i naturen och uppleva någonting annat än byn.

I hamnen möter vi Willy, en snäll man som pensionerat sig och sedan fyra år tillbaka lever livets glada dagar i Longyearbyn och i sin lilla hytta någonstans på ön. Han kör oss över till Hjorthamn och efter en stunds studerande av karta och dividerande fram och tillbaka tror vi att vi vet vilken väg vi ska gå för att ta oss till Toves och Kristins tolfte postkasse. Vi börjar sakta bestiga berget. Kristin tar täten, utrustad med satellitradio, signalpistol och gevär på ryggen. Jag går i mitten och börjar redan klä av mig plagg efter plagg och dra upp dragkedjor. Hede inte riktigt räknat med att det fina vädret skulle hålla i sig fortfarande, men jo då, solen fortsätter att steka mig på ryggen trots att klockan börjar närma sig nio. Sist gå Tove, som vanligt med händerna på höfterna och ikväll även med världens största ryggsäck. Vi pratar om allt möjligt, stöter på två renar i det gröna landskapet och hör snart andra människor bakom oss. Eftersom att vi inte är hundra på hur vi ska gå blir vi bara glada att ett annat gäng närmar sig och bestämmer oss för att vänta in dem lite och se vart de går.

På fjället siktar vi två byggnader som ligger parallellt med varandra, med hundrafemtio meters avstånd emellan och enligt vår karta ska postkassen vara belägen vid gruvan till vänster, så vi börjar klättra mot målet. Det är brant. Det är så jävla brant och för varje steg vi tar, varje sten vi greppar tag i, så faller tio andra stenar ned och rullar i oändlighet. Gänget bakom oss försvinner men vi enas om att de helt enkelt inte skulle till samma plats som vi, så med gott mod och mycket stor beslutsamhet fortsätter vi vår vansinniga klättring. Någonstans halvvägs till målet börjar det sakta gå upp för oss att vi har gått fel. Vi alla tre ligger bokstavligen ned mot fjällsidan, med benmusklerna vibrerande av ansträngning och funderar på hur fan vi ska ta oss ur det här med livet i behåll. Vi har redan klättrat i två timmar, det är för långt och för brant för att börja gå ned nu, men samtidigt vet vi inte hur vi ska ta oss längre upp. Paniken börjar sakta infinna sig i någon, en annan bryter samman, men med gemensamt mod bestämmer vi oss för att fortsätta klättra. En i taget klättrar några meter upp i sidled för att minska risken att begrava sina kamrater i ett stenras, tills den finner ett någorlunda stabilt underlag att hålla sig fast i för att invänta nästa person. Efter ytterligare en halvtimma har vi äntligen nästan nått målet och jag nästan springer den sista biten uppför branten. Väl där uppe bekräftas dock våra misstankar om att vi gått fel. Allt som finns är en hög med skit från den gamla gruvdriften och inga tecken på att någon någonsin sätter sin fot där nu förtiden. Kristin blir lite smått uppgiven, jag är bara euforisk över att vi just överlevt en bergsbestigning i helvetet och Tove äter ett äpple medans hon begrundar saken.

Vi börjar fundera allvarligt på hur vi ska ta oss vidare, till den andra gruvbyggnaden hundra meter bort, för att gå ned samma väg igen finns inte i den vildaste fantasi. Vi kliar oss i huvudet en stund tills någon uppdagar att vi nästan sitter mitt på stigen som ska ta oss över fjällsidan till denna eftertraktade postkasse som vi gladeligen riskerar livet för. När jag lättad om hjärtat smyger längs den tre decimeter smala, lilla upptrampade stigen, med helvetesgapet hungrigt lurande strax under mina fötter, solen fortfarande glittrande bakom närmsta fjälltopp och med hela Svalbard utbrett i min svettiga famn, har jag aldrig känt mig mäktigare i hela mitt tjugotvå år långa liv.

Efter tre timmars klättring med livet hängande i ett snöre når vi äntligen den förbannade postkassen och boken som mina vänner så lyckligt skriver sina namn i. Jag bara sitter i den fattiga, bruna mossan och njuter av en välförtjänt rök, skådar ut över världens vackraste landskap och älskar allt som har med livet att göra. Om det inte vore för alla dåliga saker som händer i livet, hade jag aldrig suttit på denna fantastiska plats just nu och jag kan svära på att det finns en gudom som ser mig, som älskar mig och som ser till att solen aldrig går ned just i natt.

Klockan är närmare elva och vi börjar röra oss nedåt, på den stig det var menat att vi skulle gått upp på från början. Det är så brant och halt att det enda säkra sättet att röra sig framåt är med böjda knän, hasande på rumpan. Det tar oss nästan lika lång tid att gå ned som att gå upp, men vid halv ett på natten når vi äntligen stranden där Willy ska hämta oss med båten. Jag nästan springer den sista kilometern för det enda jag kan tänka på är att komma fram. När Willy ser mig spurtande hundra meter framför Tove och Kristin ropar han "Malin, du er så spraek!" Jag svarar att jag är inte vältränad eller i bra kondition över huvudtaget, jag är bara jävligt hungrig.

Det är en underbar natt i slutet av Augusti. Inte ett moln så långt ögat kan nå på denna eldröda himmel, solen ler mot Svalbard och dess vidsträckta, rosa fjäll och mot oss vita små människor i världens nordligaste, sjukaste lilla stad, i skuggan av Spetsbergen.

/M