Idag blev jag förälskad i ett par matroshänder. Skrev en löjlig dikt om dem som ingen kommer få läsa.

Men det var inte höjdpunkten idag. 

Fick lov till att följa med fotograferna på zodiaktur till en ö där det skulle finnas mycket valross. Som en flock dagisbarn från yttre rymden gick vi, iklädda stora, orange overaller, på led med en guide i täten och en längst bak. Vi såg ett tiotal valrossar som låg och solade sig på stranden och tysta som möss smög vi i en snigels tempo närmare och närmare, en liten bit i taget för att inte skrämma bort dem. Ungefär var femte meter stannade alla och avlossade tusen klick på sina bazookas till kameror för att inte riskera att gå miste om något överväldigande. På vägen hittade vi en tuss med isbjörnspäls. Efter en stund blev alla valrossar förutom två (troligtvis föräldrarna) irriterade och lufsade ned i havet och försvann iväg. De två största låg kvar med ryggarna vända mot oss och verkade inte ha det allra minsta intresse av att agera modeller. Efter en och en halv timma tröttnade jag på tillvaron och började samla på stenar istället. Efter två och en halv timma gav även guiderna upp och bestämde att vi skulle gå tillbaka en bit och försöka locka till oss resten av gänget som nu låg och plaskade några hundra meter ut i vattnet. Och så gjorde vi.

Jag var vid det laget jävligt less på alla crapiga långdistansfoton så jag började filma istället. Valrossgänget började simma in mot land och jag fick zooma ut mer och mer för att hålla djuren i bild. Plötsligt såg jag upp från kameran och då hade ju hela flocken samlats precis i strandkanten, bara tre meter från där jag satt. Jag blev så rädd och exalterad att jag höll på att smälla av på fläcken. Det var nog den häftigaste upplevelsen hittills. 

Nyss satt jag på övre däck och dinglade med benen. Midnattssolen brände i ansiktet, skänkte ett mjukt, skimrande dis över horisontens vita toppar och lämnade en glittrande passage över vågorna mellan sig och mig.

Idag har jag haft allt man behöver i livet; spänning, solsken och fjärilar i magen.

/M

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Så var jag här igen. Rastlöst vridande, snurrande, åmande, runt runt i sängen. Ilsket stirrande på de rostiga rören i taket, frenetiskt ryckande i det provisoriskt upphängda lakanet som skulle skydda mig från den förbannade solen som aldrig ...

  Orkar inte längre röra mig. Inte skriva, inte träffas. Bara tänka. Har blivit en maskin och som en maskin går jag till jobbet, ler som jag har lärt och går hem. Äter, sover, vaknar. Upprepar. Liksom ett handikappat barn sitter jag i mitten av l...

  Foto: Stan Honda      Sedan jag lämnade Longyearbyen den 15:e december så har jag upphört existera. Skulle man kunna tro, när man läser min blogg. Men det stämmer inte. Jag existerar, lever, ångar och pulserar, mer än någonsin. Jag har bara...

                "Bam! Bam! Bam! Dunk! Dunk! Smock!" vaknar halv fem på morgonen och vet inte om jag ens sovit. Någon jävla tjomme står och rycker i vår rumsdörr medan tre andra går berserk i trapphuset och en femte retarderad står och gapar i...

Nu ligger vi äntligen i vår rökstinkande säng på ett halvsunkigt hotell i Amsterdam. Resan hit gick bra,trots Malins och toves oslagbara mitchmatch. Två yra hönor som älskar att prata politik och dricka kaffe när vi egentligen borde stå och köa vid g...