Lutar mig ut över relingen.

Salta, hårda droppar piskar mitt ansikte, vinden sliter aggressivt i mina kläder, drar mig i håret, skriker i mina öron. Havet vill ha mig. Bara ett steg fel, ett oväntat vågkast eller en våt fläck och jag är hans. 

En tobisgrissla springer med flaxande vingar, barfota över de solglittriga böljorna, försvinner i en vitskummig vågkam och äts sedan levande på havets frikostiga smörgåsbord. 

En blodig ren seglar förbi på ett ensamt isflak utanför Barentsöya. Glömd och övergiven av världen, med böjd nacke står den och ödmjukt inväntar den befriande döden. Någon gråter, men vi tar oss ett varv till, för att se om något händer. Sedan puttrar vi vidare och lämnar renen åt sitt eget mörka öde. Hoppas den fick ett snabbt och smärtfritt slut. 

Lägger an vid isen och världen tystnar när maskineriet stängs av. En isbjörn vaknar ur sin sömn och med blandad nyfikenhet och skepcis strövar den fram och tillbaka men försvinner snart i det stora vita. 

Naturen är vacker, vidrig och otämjbar.

Det är nog därför jag älskar den.

   Foto: Ville  

  /M

 

Isabella Arvidsson

8 juli 2014 09:59

Åh vilket fint djur! Men hur ska det komma därifrån? Är dem så bra simmare?

mittordminkropp

9 juli 2014 20:19

den dog nog ska du se :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Så var jag här igen. Rastlöst vridande, snurrande, åmande, runt runt i sängen. Ilsket stirrande på de rostiga rören i taket, frenetiskt ryckande i det provisoriskt upphängda lakanet som skulle skydda mig från den förbannade solen som aldrig ...

  Orkar inte längre röra mig. Inte skriva, inte träffas. Bara tänka. Har blivit en maskin och som en maskin går jag till jobbet, ler som jag har lärt och går hem. Äter, sover, vaknar. Upprepar. Liksom ett handikappat barn sitter jag i mitten av l...

  Foto: Stan Honda      Sedan jag lämnade Longyearbyen den 15:e december så har jag upphört existera. Skulle man kunna tro, när man läser min blogg. Men det stämmer inte. Jag existerar, lever, ångar och pulserar, mer än någonsin. Jag har bara...

                "Bam! Bam! Bam! Dunk! Dunk! Smock!" vaknar halv fem på morgonen och vet inte om jag ens sovit. Någon jävla tjomme står och rycker i vår rumsdörr medan tre andra går berserk i trapphuset och en femte retarderad står och gapar i...

Nu ligger vi äntligen i vår rökstinkande säng på ett halvsunkigt hotell i Amsterdam. Resan hit gick bra,trots Malins och toves oslagbara mitchmatch. Två yra hönor som älskar att prata politik och dricka kaffe när vi egentligen borde stå och köa vid g...