Med näsan fyrtio centimeter från taket, där ligger jag. I en koj i en hytt, på ett fartyg på ett hav, under blårutigt bomullstäcke och ulliga filtar. Motorernas buller pulserar i takt med minnesbilder från den första dagen på mitt stora äventyr. Silkeslena örngott, brännande skurmedel, starka matrosmuskler, våta fötter och fjärran fjälltoppar skriker och snurrar, runt, runt varandra bakom den väderkyssta, varma pannan. 

    Krampaktigt håller jag fortfarande de tunga ögonlocken uppe.

    Lutar mig ut över relingen, låter blicken glida över horisonten, luktar på vinden och väntar andaktsfullt på att livet ska komma och ta mig. Men det kommer inte, det är redan här. 

    Sluter ögonen, blir ett med blåsten, slutar tänka och faller djupt ned i det varma, dunkande dundret. Maskineriet äter sakta upp mitt medvetande och av havets mjuka famn vaggas jag sakta till sömns.

    Det har varit en fin dag. 

Foto: Peter

Båten jag har fått jobb på heter Malmö. Det är ett expeditionsfartyg som chartras till skräddarsydda resor för människor med väldiga naturintressen. Denna vecka har jag fått möjligheten att följa med och assistera mässman på fartyget. Mina huvudsakliga arbetsuppgifter är att hålla ordning och reda inne i båten, servera frukost, lunch, middag och städa. Ombord är vi åtta i personalen, två guider och tio passagerare. Passagerarna är fotografer från Norge, Tyskland, England och Nya Zeeland (om jag inte minns fel) och de är här för att fota främst isbjörn och valross. Det kommer bli en spännande vecka.

/M

 

Annie

12 juni 2014 13:01

Spännande det låter. Vilken upplevelse ;-)
Fin bild ;-)

http://lifebyannie.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Så var jag här igen. Rastlöst vridande, snurrande, åmande, runt runt i sängen. Ilsket stirrande på de rostiga rören i taket, frenetiskt ryckande i det provisoriskt upphängda lakanet som skulle skydda mig från den förbannade solen som aldrig ...

  Orkar inte längre röra mig. Inte skriva, inte träffas. Bara tänka. Har blivit en maskin och som en maskin går jag till jobbet, ler som jag har lärt och går hem. Äter, sover, vaknar. Upprepar. Liksom ett handikappat barn sitter jag i mitten av l...

  Foto: Stan Honda      Sedan jag lämnade Longyearbyen den 15:e december så har jag upphört existera. Skulle man kunna tro, när man läser min blogg. Men det stämmer inte. Jag existerar, lever, ångar och pulserar, mer än någonsin. Jag har bara...

                "Bam! Bam! Bam! Dunk! Dunk! Smock!" vaknar halv fem på morgonen och vet inte om jag ens sovit. Någon jävla tjomme står och rycker i vår rumsdörr medan tre andra går berserk i trapphuset och en femte retarderad står och gapar i...

Nu ligger vi äntligen i vår rökstinkande säng på ett halvsunkigt hotell i Amsterdam. Resan hit gick bra,trots Malins och toves oslagbara mitchmatch. Två yra hönor som älskar att prata politik och dricka kaffe när vi egentligen borde stå och köa vid g...