Nu ligger vi äntligen i vår rökstinkande säng på ett halvsunkigt hotell i Amsterdam. Resan hit gick bra,trots Malins och toves oslagbara mitchmatch. Två yra hönor som älskar att prata politik och dricka kaffe när vi egentligen borde stå och köa vid gaten som alla andra världsresenärer. Efter många panikrusningar och hjärtattacker kom vi ändå fram till Amsterdam, en stad som jag synar med väldigt blandade känslor. Centrum är otroligt fint med sina kanaler,gamla stenhus och små sidogator, majalukten vänjer man sig vid, men prostitutionen och den allmänna kvinnosynen gör mig rent förbannad. Höll på att gå in i en stolpe när mina ögon fastnade på en servitris i rödglittriga hipstertrosor och nätstrumpor. Jag och tove svor några förbannelser över det patriarkala systemet (tacka vet jag att vi bor i Sverige) och så gick vi vidare i vår jakt på hotellet. Kom till ett torg där det stod en stor, blinkande skylt med text i stil med "varning! Försäljning av skadligt kokain har upptäckts i detta område." hittade till slut hotellet. Ett hål i väggen och världens längsta,brantaste, mest svindlande trappa välkomnade oss. Lukten av gräs slår oss även på "hotellreceptionistens" lilla kontor där han verkar göra allt, från att ta betalt (helst i Cash) och kopiera pass till att förbereda vår frukost. Förstår inte hur samhället kan gå runt om alla är höga hela tiden. Imorgon ska vi träffa toves kompis som är uppvuxen här så då kanske vi får svar på våra frågor.

/M

Sitter äntligen på buss 888 till Stockholm och känner hur nervositeten och stressen sakta lägger sig i min dåliga mage och övergår i upprymdhet och fnittrande glädje. Den första utmaningen på min två dygn långa resa är avklarad- att stoppa ned alla viktiga och oviktiga prylar i en backpackerryggsäck och släpa den, min bleka röv och vibrerande nerver hela vägen till busstationen och dessutom få med mig hela paketet ombord utan att glömma eller ta fel på något klockslag. YES! Bara x-antal in - och utcheckningar, flightbyten, kriminella knarkare på Amsterdams farliga gator och galna kineser i Peking att bemästra innan jag sitter och svettas i min falska trygghet på ett potthett hotellrum i Manila. Medans busschauffören aka Hitler domderar och styr med påstigande passagerare i Örebro, sitter jag bakåtlutad i mitt säte och skrattar frustande åt en bok jag beställt till mig själv och låtit farmor ge mig i julklapp. The very small (obviously) book of the Philippines- an englishman's view of what should be paradise av Graham Michael Barton. " En fet, ful och bitter medelålders engelsmans sarkastiska skildring av den filippinska kulturen" hade också varit en passande titel. Med mycket skepticism och humor återger denne man sin upplevelse av att flytta från regniga, gråa, inrutade England till galna, skräpiga, heta Filippinerna. Det är även mycket självkritik och allting berättat med en underliggande värme och kärlek till öarna och folket. Om någon ska resa till Filippinerna borde hen läsa denna bok, ty det är en skön kontrast till youtubes faktadokumentärer och reseguidernas förhärligade paradisskildringar. Är så spänd på att se vad som väntar i slutet av denna resa. Från Nordpolen till solen! 

/M