Käre gode Gud,

ikväll har jag sett de mest utsatta, jagade, fördrivna och plågade varelserna i hela stora världshavet. Jag såg ett tv-program, men det var på danska så jag förstod inte allt vad som sades, men bilder säger ju mer än tusen ord. På tv-skärmen blinkade scen efter scen förbi, med hundratusen i panik skrikande sardiner, simmande för sina liv i trettiofem kilometer långa fiskstim. Glittrande fjällkroppar som rotlöst forslas av golfströmmen från ställe till ställe, ständigt lynchade, slaktade, lemlästade och bortjagade av större och starkare kreatur. Attackerade och omringade av fåglar, sälar, delfiner, valar, människor och hajar var de än befinner sig. Det finns ingenstans att söka skydd, för överallt är fienden redan på plats.

Jag tänkte, Gud, att det måste kännas så oerhört orättvist för sardinerna, att just de skulle födas till halva världens basfoder. Så jag tänkte, Gud, att jag skulle be dig i sardinernas namn, att sträcka ned ditt magiska pekfinger och stoppa denna fruktansvärda förföljelse och sardinslakt.

Och, så tänkte jag be dig Gud, att snälla, snälla, låt mig inte bli en sardin i mitt nästa liv!

Amen. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Så var jag här igen. Rastlöst vridande, snurrande, åmande, runt runt i sängen. Ilsket stirrande på de rostiga rören i taket, frenetiskt ryckande i det provisoriskt upphängda lakanet som skulle skydda mig från den förbannade solen som aldrig ...

  Orkar inte längre röra mig. Inte skriva, inte träffas. Bara tänka. Har blivit en maskin och som en maskin går jag till jobbet, ler som jag har lärt och går hem. Äter, sover, vaknar. Upprepar. Liksom ett handikappat barn sitter jag i mitten av l...

  Foto: Stan Honda      Sedan jag lämnade Longyearbyen den 15:e december så har jag upphört existera. Skulle man kunna tro, när man läser min blogg. Men det stämmer inte. Jag existerar, lever, ångar och pulserar, mer än någonsin. Jag har bara...

                "Bam! Bam! Bam! Dunk! Dunk! Smock!" vaknar halv fem på morgonen och vet inte om jag ens sovit. Någon jävla tjomme står och rycker i vår rumsdörr medan tre andra går berserk i trapphuset och en femte retarderad står och gapar i...

Nu ligger vi äntligen i vår rökstinkande säng på ett halvsunkigt hotell i Amsterdam. Resan hit gick bra,trots Malins och toves oslagbara mitchmatch. Två yra hönor som älskar att prata politik och dricka kaffe när vi egentligen borde stå och köa vid g...