Båttur till Pyramiden. Tisdagen 20/5.                 Torsdagen 22/5 03:43

Den är här igen,

   sömnigt bjäffande i fotändan av min säng, strålar som knackar på rutan bakom mörkläggningsgardinen, den andas tungt från andra sidan rummet, gnisslar tänder och kliar i håret.

Den är här igen, äntligen.

   Sömnlösheten har hållit sig borta länge nu. Nästan för länge, så att jag började sakna den. Hinner inte tänka om dagarna, och inte skriva. När tillvaron går på autopilot så gör hjärnan det också, och kreativiteten störtar. Så nu får jag passa på att yttra mig. Den senaste tiden har allting hänt, men ändå ingenting speciellt.

   Har flyttat till ett nytt boende. Ett kollektiv med fyra man och en hund och fula tapeter. Rören dånar, dörrarna knarrar, micron kommer till liv om nätterna och grannarna tycks möblera om på övervåningen hela dagarna. Och jag älskar det.      Vädret här är ett äventyr. På en dag har det hunnit växla mellan strålande sol och minusgrader, snöstorm, regn och plusgrader, sol och plusgrader, vindbyar och stiltje och när klockan är tolv på natten skiner solen mer än någonsin. Midnattssolen här är fantastisk, kan inte förstå vad folk gnäller för. Att kunna vistas ute i dagsljus dygnet runt är ett previlegium som just nu är i full färd att stimulera min stanna-på-Svalbard-nerv, hittills med ganska gott resultat.

   När jag kom hit i december var min avsikt att stanna i sex månader. Nu har det gått fem och en halv och plötsligt känner jag inte alls något behov av att flytta härifrån. Inte än iallafall. Livet här är för fint och enkelt just nu för att bara ge upp och åka hem till den vanliga, allvarliga vardagen. Tror inte jag är redo än. Eller är jag?

/M

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Så var jag här igen. Rastlöst vridande, snurrande, åmande, runt runt i sängen. Ilsket stirrande på de rostiga rören i taket, frenetiskt ryckande i det provisoriskt upphängda lakanet som skulle skydda mig från den förbannade solen som aldrig ...

  Orkar inte längre röra mig. Inte skriva, inte träffas. Bara tänka. Har blivit en maskin och som en maskin går jag till jobbet, ler som jag har lärt och går hem. Äter, sover, vaknar. Upprepar. Liksom ett handikappat barn sitter jag i mitten av l...

  Foto: Stan Honda      Sedan jag lämnade Longyearbyen den 15:e december så har jag upphört existera. Skulle man kunna tro, när man läser min blogg. Men det stämmer inte. Jag existerar, lever, ångar och pulserar, mer än någonsin. Jag har bara...

                "Bam! Bam! Bam! Dunk! Dunk! Smock!" vaknar halv fem på morgonen och vet inte om jag ens sovit. Någon jävla tjomme står och rycker i vår rumsdörr medan tre andra går berserk i trapphuset och en femte retarderad står och gapar i...

Nu ligger vi äntligen i vår rökstinkande säng på ett halvsunkigt hotell i Amsterdam. Resan hit gick bra,trots Malins och toves oslagbara mitchmatch. Två yra hönor som älskar att prata politik och dricka kaffe när vi egentligen borde stå och köa vid g...