Nu ligger vi äntligen i vår rökstinkande säng på ett halvsunkigt hotell i Amsterdam. Resan hit gick bra,trots Malins och toves oslagbara mitchmatch. Två yra hönor som älskar att prata politik och dricka kaffe när vi egentligen borde stå och köa vid gaten som alla andra världsresenärer. Efter många panikrusningar och hjärtattacker kom vi ändå fram till Amsterdam, en stad som jag synar med väldigt blandade känslor. Centrum är otroligt fint med sina kanaler,gamla stenhus och små sidogator, majalukten vänjer man sig vid, men prostitutionen och den allmänna kvinnosynen gör mig rent förbannad. Höll på att gå in i en stolpe när mina ögon fastnade på en servitris i rödglittriga hipstertrosor och nätstrumpor. Jag och tove svor några förbannelser över det patriarkala systemet (tacka vet jag att vi bor i Sverige) och så gick vi vidare i vår jakt på hotellet. Kom till ett torg där det stod en stor, blinkande skylt med text i stil med "varning! Försäljning av skadligt kokain har upptäckts i detta område." hittade till slut hotellet. Ett hål i väggen och världens längsta,brantaste, mest svindlande trappa välkomnade oss. Lukten av gräs slår oss även på "hotellreceptionistens" lilla kontor där han verkar göra allt, från att ta betalt (helst i Cash) och kopiera pass till att förbereda vår frukost. Förstår inte hur samhället kan gå runt om alla är höga hela tiden. Imorgon ska vi träffa toves kompis som är uppvuxen här så då kanske vi får svar på våra frågor.

/M

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Så var jag här igen. Rastlöst vridande, snurrande, åmande, runt runt i sängen. Ilsket stirrande på de rostiga rören i taket, frenetiskt ryckande i det provisoriskt upphängda lakanet som skulle skydda mig från den förbannade solen som aldrig ...

  Orkar inte längre röra mig. Inte skriva, inte träffas. Bara tänka. Har blivit en maskin och som en maskin går jag till jobbet, ler som jag har lärt och går hem. Äter, sover, vaknar. Upprepar. Liksom ett handikappat barn sitter jag i mitten av l...

  Foto: Stan Honda      Sedan jag lämnade Longyearbyen den 15:e december så har jag upphört existera. Skulle man kunna tro, när man läser min blogg. Men det stämmer inte. Jag existerar, lever, ångar och pulserar, mer än någonsin. Jag har bara...

                "Bam! Bam! Bam! Dunk! Dunk! Smock!" vaknar halv fem på morgonen och vet inte om jag ens sovit. Någon jävla tjomme står och rycker i vår rumsdörr medan tre andra går berserk i trapphuset och en femte retarderad står och gapar i...

Sitter äntligen på buss 888 till Stockholm och känner hur nervositeten och stressen sakta lägger sig i min dåliga mage och övergår i upprymdhet och fnittrande glädje. Den första utmaningen på min två dygn långa resa är avklarad- att stoppa ned alla v...