Idag har jag bott på Svalbard i tre veckor, så vad kan då vara mer passande än en liten lägesuppdatering? Innan årsskiftet lovade jag att återkomma med snaskigt skvaller från mitt nyårsfirande, men då det snaskigaste handlar om mig personligen så väljer jag till er stora förfäran att hålla igen lite på detaljerna.

Den 31:a december inleddes med jobb och sedan blev det middag på kvällen. Planen hade från början varit att vi skulle vara fyra personer från jobbet att äta middag tillsammans, men efter diverse oväder och inställda flyg så slutade det med att jag och Omid slöt upp ensamma på "Kroa". Där serverades fem rätters middag med olika viner till varje rätt, origami-inspirerade servetter och en jävla massa bestick. Efter ungefär en timma hade vi tagit oss igenom tre rätter och lika många "paus-cigg" och vi bestämde oss för att med mat ända upp i halsen och vinrusiga huvuden hoppa över de två sista rätterna och gick till puben istället. Där råkade vi sitta till tolvslaget, då vi plötsligt noterade att alla människor stod utomhus och skålade. Då hoppade vi in i en svalbard-taxi och styrde till "Huset" istället. Väl på huset blev det väl lite för mycket gratissprit för min del och nu berättar jag inget mer om den kvällen!

Foto: Omid Abolhassani

För några dagar sedan uppmärksammade Omid ett för mig obefintligt ljus på himmelen, så vi hoppade in i bilen och körde ut i mörkret för att kunna se bättre. Omid var helt lyrisk i sin jakt på norrskenet men jag kunde inte för mitt liv förstå vad det var som var så jäkla coolt med det, för man såg ju knappt något mer än en nyansskiftning i allt det svarta. Men så kom vi lite längre utanför byn, där det inte finns några lampor och efter några minuter när mina ögon vant sig så var det något helt fantastiskt som uppenbarade sig på himlavalvet ovanför oss. Det var helt stjärnklart och norrskenet tornade upp sig som en glödande vägg i rymden. Nu har jag alltså äntligen sett ett norrsken på riktigt.

Foto: Omid Abolhassani

De senaste dagarna har jag även för första gången i mitt liv kört snöscooter. Första gången körde jag en liten övningsrunda och liksom en förälder som lär sin unge att cykla joggade Omid efter och såg till att jag inte körde ihjäl mig (eller någon annan för den delen). Allt som allt gick det bra. Det enda lilla missöde som skedde var att jag fastnade i en brant uppförsbacke, fick panik och satt och skrek på hjälp tills Omid kom springande till undsättning.

Så efter en halvtimmas övning var det igår alltså dags för mig att ge mig ut på en längre scootertur på fjället. Jag hade själv varken scooter eller utrustning, så efter lite meck och en stor dos hjälp från olika folk så kunde jag och två vänner ge oss ut på mitt hittills största äventyr sedan jag flyttade hit. Med för liten hjälm, för stor overall, för tunn halsduk och för tjockt hår besteg jag min scooter och tillsammans gasade vi iväg ut i mörkret och snöblåsten. Vi var borta i två timmar och bortsett från att jag körde fast i snön två gånger, fastnade i en stenhög en gång, höll på att förfrysa både fingrar och näsan och Omids scooter dog mitt ute i ingenstans, så gick det förvånansvärt bra. Det var kul, det var dödsångest, det var kickar och frossa och efter alla incidenter så var jag så sjukt lycklig när vi äntligen nådde tillbaks till Longyearbyens bebyggelse. En av scootrarna ska in på reparation tror jag men annars gick väl allt bra.

I övrigt så har jag inte så mycket hemlängtan längre. När allt kommer omkring så är det ändå ganska häftigt att vara här.

/M