Foto: Omid Abolhasani

Man säger att var sak har sin tid.

En tid närmar sig sitt slut, övergår i en ny och byter successivt ut bakfylla, pizza och pusselspel mot danska filmkvällar, våffeltisdagar och sömnlösa nätter i en allt för liten säng. Det är skönt att vara ensam men också fint att ha någon att dela mig själv med. Praktiskt om inte annat, för det är inte alltid lätt att ensam bära på sina egna tankar, sin lycka, själsliga sår och smutstvätt.

Vet att jag tjatar mycket om vädret och ljussättningen på denna magnifika scen, men jag måste, för annars kan jag nog inte acceptera att det är ... totalt mörker. Oavsett vilken tid på dygnet det är så är himlen svart. Det kan vara mysigt, men vart ska energin komma ifrån? Startade en facebookgrupp och hoppades på att fler kände som jag, att mörkret skulle bli lättare att bekämpa om vi var flera. Våffeltisdag, träningsdagar, biljard på Svalbar och tapaskväll och sedan tog den energin slut. Nu har jag stängt in mig i två dagar igen, och älskar det! Bortsett från att jag vet att ju fler dagar jag sitter för mig själv och skriver, läser och ser på film, destå mindre viktigt känns allt annat och snart kommer lugnet och bekvämligheten övergå i rastlöshet, irritation och ensamhetskänsla. Och då börjar det om; hundra procent social, ute varje kväll, middagar, kaffe, träning och sedan lessnar jag totalt och stänger in mig hemma. Helt okej ändå, jag är väl bara sådan. 

Om en månad reser jag härifrån. Då packar jag min väska och byter ut mörker, ullunderställ och arbete mot familj, riktig mat och äventyr i solens gröna boning. Där natt är natt och dag är dag och där det finns fattigdom, spökdjur och chokladkullar. Har inte planerat någonting, inte läst på och knappt ägnat resan en tanke sedan jag bokade flygbiljetterna. Det känns fortfarande så långt bort, så främmande och overkligt att jag helt glömmer bort det om dagarna, har liksom fullt upp med att hitta på överlevnadsstrategier så att inte kylan och mörkret tar mig innan den 15:e december.

/M

Ska du komma till Svalbard och hälsa på, eller resa till ett annat arktiskt turistmål? Med självkritiskt röda kinder såg jag just på den här videon och kände mig som en terrorist i någon annans land. Måste ju tyvärr erkänna att jag inte ser upp med varje steg jag tar på fjället, så en och annan blommas undergång kan jag nog skriva till på mitt samvete, och någon liten sten har väl råkat hoppa ned i min jackficka någon gång ibland, men i övrigt brukar jag uppföra mig. Det som är kul med videon då, är att de andra restriktionerna är helt främmande och obegripliga för många människor som besöker andra länder och platser. Så även om du tror att du skulle vara den perfekta arktiska turisten, se videon! 

/M

Gårdagskvällen var fin. Den spenderades från början till slut på en liten pub som heter Karlsberger, eller "Kb" vanligtvis. Kb är litet och fullpackat med dunderfulla gubbar, det är mörkt, trångt och högljutt, och jag har avskytt det. Fram tills nu. De senaste veckorna har jag plötsligt börjat uppskatta den intima atmosfären, gruvarbetarnas galna blickar från tavlorna på väggen och dregglet som sipprar ur fyllonas mungipor. Har haft flera trevliga kvällar med många nya möten, både med bekanta longyear-bor och obekanta turister.

Det som ofta slår mig när jag pratar med någon ny här uppe, är hur annorlunda man introducerar nya bekantaskaper i Longyearbyen kontra hemma. När jag börjar prata med någon ny person hemma lyder oftast de första fraserna i stil med, "hur känner ni varandra?", "har du varit här förut?" eller "har du jobbat här länge?", beroende på situation så klart. Men här, i en liten by dit folk kommer från överallt, av olika anledningar, oftast för att jobba, startar de allra flesta första konversationer konsekvent med "var jobbar du?", "hur länge har du bott här?, "varför kom du hit?" och slutligen "hur länge ska du stanna?" Att fråga vad folk jobbar med är i Longyearbyen högst relevant, för här är det i princip din fulla identitet. Du stannar inte i andras minnen som ett namn, utan som "hon på Kroa" eller "han som jobbar i Svea och är gift med hon på Lokalstyret". Har du dock svarat "i tre månader" på den sista frågan under dina första möten så blir du troligtvis inte ihågkommen alls.

"Varför kom du hit?" frågar man mest varandra av nyfikenhet, eller för att vara artig, men hur länge man bott och hur länge man ska stanna; dessa frågor ställs med mycket intresse och allvar, ty ditt svar står i direkt anslutning till om samtalet ska fortsätta eller förkastas. En person som bott här i minst ett år och bevittnat hur fantastiska vänner och bekanta dykt upp och flyttat in och ut som på löpande band, är föga intresserad av att knyta några närmare band med någon som "ändå snart ska flytta". Detta upplever jag själv, väldigt ofta. Jag har snart bott i Longyearbyen i ett år, men i några ögon är jag fortfarande inte värd att lägga någon energi på. Samtidigt har jag bott här tillräckligt länge för att själv ha skaffat mig starka känslor för människor som flyttat ifrån mig, så när någon säger till mig att "jag flyttar om två månader", så vet jag att vi antagligen inte kommer umgås på mitt initiativ.

På tal om "varför kom du hit?", så har jag ikväll börjat sortera lite bland mina gamla blogginlägg och funnit dokument från när jag satt hemma i Kristinehamn utan jobb och precis fått veta att jag fått arbete på Svalbard. Så här skrev jag den 23:e oktober för exakt ett år sedan.

"Jag har i några veckor nu letat jobb som en besatt. Har inte haft så mycket tanke på vad jag skulle vilja jobba med, det enda jag vetat var att jag ville komma iväg någon annan stans och helst tjäna mycket pengar, så då var det ju ganska relevant att söka sig till grannlandet Norge. Jag har sökt till flygplatser, skidorter, lager, restauranger, bananfabriker, you name it!

En dag förra veckan så fick jag ett mejl från en avsändare som jag inte kände igen med minsta hjärncell. Avsändaren skrev dock att hon tyckte att jag verkade vara den personen som de sökte till sitt företag. Jag hade inte en susning om vad det var för jobb så jag googlade företaget och läste mig till att det var ett café som låg "i" Svalbard i Norge. Jag blev glad att någon hade nappat men hade aldrig någonsin hört talas om detta Svalbard så jag googlade ju det också så klart.

Av min sökning fick jag reda på att Svalbard är en norsk ögrupp som ligger mitt uti Arktiska havet, vars befolkning består av fler isbjörnar än människor, där solen aldrig går upp på vintern och aldrig ner på sommaren, skatten endast ligger på 18% och man måste bära vapen om man ska gå hundra meter från byn. Det kunde inte låta mer sjukt i mina öron och jag bestämde mig för att detta var det jobb jag skulle ha. Efter några dagars mejlkontakt med chefen bestämde hon sig tillslut för att ge jobbet till mig och här är jag nu; överlycklig, chockad och livrädd.

Jag har ingen aning om vad detta egentligen innebär, vet inte hur länge jag blir borta eller om jag ens kommer överleva, men en sak vet jag; jag kommer ha så SJUKT bra bloggmaterial! Längtar redan efter att få skriva om när jag "i morse blev jagad av en valross runt utedasset och precis kom undan med livet i behåll". Får nog fixa en egen "svalbard-kategori" vad det lider. Men tills dess ska jag koncentrera mig på att införskaffa varma kläder, lära mig överlevnadshandboken utantill och införskaffa skjutvapen."

/M

Det var lördag kväll. 

Det var en fest på en båt i Adventfjorden på Svalbard. Välkomstwhiskey, en skålutbringande jojk och norrskenet smekte den klara polarnatten med sina långa, gulgröna fingrar. Grillad lax och dans under bar himmel, svettiga kroppar i fuktiga ulltröjor och rökstinkande dunjackor. Skrikande lungor och bakom de röda lågorna; dimmiga blickar som säger att "snart är kvällen slut". Ännu ett bidrag till min minnesbank för fantastiska möten på Svalbard. Tack sjuka liv för att du förde mig hit. Jag är så tacksam för det. 

/M

   Long time, no see.

Så, vart var vi?

Jag sa ju att oktober skulle bli kass. Mørkret intræder tidigare och førsvinner senare før var gång solen med stor møda hæver sin runda, tunga kropp øver horisontens høga kant. Snart ær vi åter i mørkertidens kramande grepp, trevande runt i Longyearbyens svarta bubbla likt zombies på jakt efter lammkøtt till middag. Jag kom till denna ø den sextonde december førra året, och den sextonde december læmnar jag den, ett år senare. Har æntligen bokat min resa till solen.

Nu i efterhand så ænskar jag att valet av resmål hade gått till på ett lite mer spænnande sætt, som att jag med øgonbindel satt mitt pekfinger på værldskartan och på måfå valt ut næsta destination på min upptæcktsresa genom livet. Det hade varit roligare att skriva om på bloggen, men verkligheten ær ju tyværr sællan så spænnande. 

Efter mycket dill och drømmar och planer hit och dit, från att samla insekter i djungeln på Madagscar till att rædda elefanter i Sydafrika eller bli Mahout på Sri Lanka, så sitter jag nu æntligen med en flygbiljett i min hand- till Filippinerna. Jag ær så innerligt glad før min væn Lina, som bær skulden før detta beslut. Jag kom næmligen till henne før några veckor sedan och beklagade mig øver værlden som ær før stor och livet før kort. Då sa hon att hon och Micke bestæmt sig før att resa till Filippinerna. Då bestæmde jag att jag också ville resa till Filippinarna. Sedan bestæmde Tove att hon också ville resa till Filippinerna.

I øvrigt har både Tove och Lina flyttat från Svalbard, i denna gudsførgætna månad på året, vilket ger mig ångest i magen, men det kænns iallafall skønt att veta att vi snart ses igen.

/M

Det är en dag i slutet av Augusti. Inte ett moln så långt ögat kan nå på denna klarblå himmel, solen ler mot Svalbard och dess vidsträckta, bruna fjäll och oss vita små människor i Longyearbyen.

Vi sitter på Kroa och dricker kaffe, delar en pizza och funderar på vad vi ska göra av resten av dagen. Lina går till jobbet medans jag och Tove sitter kvar och planerar. Vi får erbjudande om att följa med på en annan fjälltur på kvällen. En liten resa med båt över till andra sidan fjorden för att gå upp på Hjortfjället! Just det fjäll som jag så länge velat bestiga, men då det krävs båt för att ta sig dit har det aldrig blivit av. Men livet har aldrig varit så mycket på min sida som just denna soliga, underbara dag, så efter en stunds krångel hit och dit, med flytvästar och skjuts, så tycks alla bitar falla på plats.
Halv sju på kvällen är vi på väg med bil till hamnen. Det är jag, Tove och hennes väninna Kristin. Målet med turen är att finna en "postkasse" som ska vara uppsatt vid en eller annan gruvingång, nästan på toppen av Hjortfjället. Dessa postkassar, eller brevlådor, är uppsatta på fjorton fjälltoppar runt omkring Longyearbyen. När man funnit en sådan, skriver man sitt namn i gästboken och hur många toppar man bestigit och när man varit på alla fjorton kan man vinna något pris. Jag personligen har inte brytt mig om att skriva in mig i de där böckerna, men då Tove och Kristin har som mål denna sommar att klara av alla fjorton, så hänger jag bara med dit de vill gå. Själv är jag bara lycklig att få gå ut i naturen och uppleva någonting annat än byn.

I hamnen möter vi Willy, en snäll man som pensionerat sig och sedan fyra år tillbaka lever livets glada dagar i Longyearbyn och i sin lilla hytta någonstans på ön. Han kör oss över till Hjorthamn och efter en stunds studerande av karta och dividerande fram och tillbaka tror vi att vi vet vilken väg vi ska gå för att ta oss till Toves och Kristins tolfte postkasse. Vi börjar sakta bestiga berget. Kristin tar täten, utrustad med satellitradio, signalpistol och gevär på ryggen. Jag går i mitten och börjar redan klä av mig plagg efter plagg och dra upp dragkedjor. Hede inte riktigt räknat med att det fina vädret skulle hålla i sig fortfarande, men jo då, solen fortsätter att steka mig på ryggen trots att klockan börjar närma sig nio. Sist gå Tove, som vanligt med händerna på höfterna och ikväll även med världens största ryggsäck. Vi pratar om allt möjligt, stöter på två renar i det gröna landskapet och hör snart andra människor bakom oss. Eftersom att vi inte är hundra på hur vi ska gå blir vi bara glada att ett annat gäng närmar sig och bestämmer oss för att vänta in dem lite och se vart de går.

På fjället siktar vi två byggnader som ligger parallellt med varandra, med hundrafemtio meters avstånd emellan och enligt vår karta ska postkassen vara belägen vid gruvan till vänster, så vi börjar klättra mot målet. Det är brant. Det är så jävla brant och för varje steg vi tar, varje sten vi greppar tag i, så faller tio andra stenar ned och rullar i oändlighet. Gänget bakom oss försvinner men vi enas om att de helt enkelt inte skulle till samma plats som vi, så med gott mod och mycket stor beslutsamhet fortsätter vi vår vansinniga klättring. Någonstans halvvägs till målet börjar det sakta gå upp för oss att vi har gått fel. Vi alla tre ligger bokstavligen ned mot fjällsidan, med benmusklerna vibrerande av ansträngning och funderar på hur fan vi ska ta oss ur det här med livet i behåll. Vi har redan klättrat i två timmar, det är för långt och för brant för att börja gå ned nu, men samtidigt vet vi inte hur vi ska ta oss längre upp. Paniken börjar sakta infinna sig i någon, en annan bryter samman, men med gemensamt mod bestämmer vi oss för att fortsätta klättra. En i taget klättrar några meter upp i sidled för att minska risken att begrava sina kamrater i ett stenras, tills den finner ett någorlunda stabilt underlag att hålla sig fast i för att invänta nästa person. Efter ytterligare en halvtimma har vi äntligen nästan nått målet och jag nästan springer den sista biten uppför branten. Väl där uppe bekräftas dock våra misstankar om att vi gått fel. Allt som finns är en hög med skit från den gamla gruvdriften och inga tecken på att någon någonsin sätter sin fot där nu förtiden. Kristin blir lite smått uppgiven, jag är bara euforisk över att vi just överlevt en bergsbestigning i helvetet och Tove äter ett äpple medans hon begrundar saken.

Vi börjar fundera allvarligt på hur vi ska ta oss vidare, till den andra gruvbyggnaden hundra meter bort, för att gå ned samma väg igen finns inte i den vildaste fantasi. Vi kliar oss i huvudet en stund tills någon uppdagar att vi nästan sitter mitt på stigen som ska ta oss över fjällsidan till denna eftertraktade postkasse som vi gladeligen riskerar livet för. När jag lättad om hjärtat smyger längs den tre decimeter smala, lilla upptrampade stigen, med helvetesgapet hungrigt lurande strax under mina fötter, solen fortfarande glittrande bakom närmsta fjälltopp och med hela Svalbard utbrett i min svettiga famn, har jag aldrig känt mig mäktigare i hela mitt tjugotvå år långa liv.

Efter tre timmars klättring med livet hängande i ett snöre når vi äntligen den förbannade postkassen och boken som mina vänner så lyckligt skriver sina namn i. Jag bara sitter i den fattiga, bruna mossan och njuter av en välförtjänt rök, skådar ut över världens vackraste landskap och älskar allt som har med livet att göra. Om det inte vore för alla dåliga saker som händer i livet, hade jag aldrig suttit på denna fantastiska plats just nu och jag kan svära på att det finns en gudom som ser mig, som älskar mig och som ser till att solen aldrig går ned just i natt.

Klockan är närmare elva och vi börjar röra oss nedåt, på den stig det var menat att vi skulle gått upp på från början. Det är så brant och halt att det enda säkra sättet att röra sig framåt är med böjda knän, hasande på rumpan. Det tar oss nästan lika lång tid att gå ned som att gå upp, men vid halv ett på natten når vi äntligen stranden där Willy ska hämta oss med båten. Jag nästan springer den sista kilometern för det enda jag kan tänka på är att komma fram. När Willy ser mig spurtande hundra meter framför Tove och Kristin ropar han "Malin, du er så spraek!" Jag svarar att jag är inte vältränad eller i bra kondition över huvudtaget, jag är bara jävligt hungrig.

Det är en underbar natt i slutet av Augusti. Inte ett moln så långt ögat kan nå på denna eldröda himmel, solen ler mot Svalbard och dess vidsträckta, rosa fjäll och mot oss vita små människor i världens nordligaste, sjukaste lilla stad, i skuggan av Spetsbergen.

/M

Min tionde månad på Svalbard har idag börjat utan att jag ens hunnit förstå det själv. När jag i backspegeln ser tillbaka på de senaste veckorna så har september sammantaget varit väldigt bra. Förra helgen hölls det oktoberfest i Longyearbyen. Mina förväntningar var en urvattnad version av en superduperfestival som jag inte varit på, dunderfylla och en invasion av äckliga norska gubbar med för mycket pengar i fickan. Så dra mig baklänges, hur positivt överraskad jag blev när det visade sig vara en sjukt nice tillställning. Ompa-ompa-musik blandat med för mig främmande, norska hits och gamla rock-dängor. Lyckliga människor, dans på långborden hela natten lång och glad-fylla utan dess like. Nästan alla hade klätt upp sig i läderhosen och tutt-klänningar, men själv körde jag på afrika-tema, bara för kontrastens skull. Kvällen slutade rätt och slätt med att jag och Tove körde diva style, ensamma på dansgolvet efter att alla gått hem och personalen bara ville göra detsamma. Älskar känslan av att vara störst, bäst och snyggast i världen. När det inte ens spelar någon roll att ingen i hela världen ser det, då är man på topp. 

Dagen efter öppnade jag cafeet och skuttade lycklig som ett barn hela vägen till jobbet klockan tio. Byn låg helt öde och bara för att försäkra mig om att jag var ensam ute, ställde jag mig bredbent bredvid gruvarbetar-statyn utanför coop, kupade händerna runt munnen och ropade "hallååå!!" så att det ekade mellan de tomma husen. 

Några dagar tidigare hade det kommit snö. Jag blev lite mind-fuckad och trodde att det var juletider, så jag och Tove bestämde oss för att fira jul. Tyvärr hade ingen annan i byn fått samma känsla, så pepparkakor fick vi vara utan och glögg kunde jag inte köpa eftersom jag tappat bort mitt alkoholkort för typ ett halvår sedan och varit för lat för att skaffa ett nytt. Lyckades iallafall komma över lite röda servetter, glitterkonfetti och en påse med gamla dadlar som Klara lämnade kvar i kylskåpet när hon flyttade, för... jättelängesedan. Kvällen blev otroligt bra. Vi lyssnade på julmusik, åt choklad, drack te, snackade skit och såg på julfilm med Jim Carrey.

Angående alkoholkortet, så kan jag ju passa på att berätta för er där hemma hur det går till när man ska köpa alkohol på Svalbard. Det är lite annorlunda, för varje fastboende har en månadsranson av öl och sprit som man får köpa. Vin får vi köpa hur mycket vi vill, men vi måste gå till sysselmannen som bor i ett torn uppe på fjället och få ett alkoholkort utfärdat för att få köpa något annat. När man väl klarat alla tester och sysselmannen har dubbat en till medlem av Longyearbyens dryckesorden, så får man ett litet plastkort skickat till Nordpolet (systembolaget här i byn), som man kan hämta ut vid nästa Coop-besök. När man väl fått sitt kort så går man in på Coop, strosar runt lite sporadiskt bland potetgull och gulerötter och petar lite inte-alls-suspekt på ett par svindyra strumpor innan man fortsomfan viskar det hemliga lösenordet till ett hål i väggen och slinker in på Nordpolet. Där inne går alla klädda i svarta mantlar och pratar baklänges medans vi minglar runt och stirrar oss blinda på alla etiketter och procentenheter. När man väl bestämt sig för att köpa samma sexpack Carlsberg som förra måndagen zickzackar man sig fram i långa, flyktiga omvägar till kassan för att försäkra sig om att man inte är förföljd, skiter i att visa leg men håller diskret fram sitt lilla plastkort som granskas mycket noga, stämplas och åter göms i den svarta kåpans dolda innerficka. Sedan hoppar man ned i ett hål i stengolvet och kommer på ett mystiskt sätt upp igen på coops strumpavdelning, fortsätter att känna på tomater som man inte tänker köpa, stoppar på sig en liter long life-mjölk för trettio spänn och ställer sig skyggt i coops meterlånga kassakö tillsammans med resten av byns smygalkoholister. Sedan betalar man till en pratglad thai-dam med glittriga ögonlock och trotsar en snöstorm för att bärga hem sitt sexpack till säkerheten och värmen. Ja, det var dagens Svalbard-fakta.

Oktober månad försänker Svalbard i vila och stoppar om oss alla med sitt vita, mjuka snötäcke. Fåglarna flyttar, björnarna skrattar och snart börjar det fruktansvärda brölet från snöscootrarna att eka i varje dal. Ser framför mig en tung månad, med kallt, instabilt väder och många bittra tårar. Men även fina, vita solskensdagar, framtidsplaner och hoppfulla löften om att snart ses igen. 

Nu orkar jag inte skriva mer. 

/M

Idag är en stor dag. Dagen då jag vinner över latheten och tar ett stort steg ut ur stenåldern och in i det moderna samhället. Denna dag är något jag fruktat för och skjutit framför mig väldigt, väldigt länge. Men det är trots allt en glädjens dag, för nu kan jag ringa gratis hem till Sverige! Tack alla vänner som stöttar mig i denna tid av förändring och tack till dem som den senaste tiden sparkat mig i röven och pushat mig till att fatta detta livsavgörande beslut. Utan er hade jag inte varit där jag är idag! Har slutligen fallit för trycket, övergett det klassiska kontantkortet och skaffat mig ett abonnemang till farfars gamla nokiatelefon. Det tog mig bara nio månader från det att jag lämnade Sverige, till dess att jag lyckades uppbåda tillräckligt mycket mod och styrka för att cykla i fyra minuter, uppför en liten backe till Longyearbyens Telenor-kontor. Till er alla; mina vänner, min familj, Telenor, främlingar och sysselmannen som ordnat mig ett nytt alkohol-ranson-kort till på fredag,- Ett stort tack!

/M